Efter provet kände jag mig så otroligt lycklig och lättad att jag nästan flög hem! Haha. Nu på kvällen har jag haft ett ångbad för ansiktet (nästan outhärdligt men nu är min hud riktigt fin), ett bad för hela kroppen med en iskall Smirnov Ice och choklad. Dessutom har jag ätit en riktigt god middag med finsk bondost! Det brukar man äta som det är med sylt till kaffet. Riktigt gott! Nu är jag hursomhelst redo inför nästa vecka och böckerna är beställda! :D Resten av kvällen ska jag tillbringa med min plattång! Godnatt!

Jag är både lättad och irriterad över att provet är över! Jag missade på så lätta saker och skrev helt konstiga saker på frågorna som krävde längre svar. Jag väger nog mest mot ickegodkänt så jag blir inte chockad om det blir så men det finns en liten chans att jag lyckades skrapa ihop poäng som räckte för ett E eller D. Det var 10 sidor långt och jag skrev i två timmar. Dessutom hade jag glömt ta med mig legitimation så nu måste jag gå till expeditionen på måndag och identifiera mig. Kan jag inte få se resultatet först så jag ser om jag verkligen vill bekräfta att det är jag som skrivit provet eller inte? xD Här är lite bilder från när jag pluggade igår... Notera speciellt första bilden och hur jag uppenbart fick damp på vissa ställen xD

Mina kära vänner! Jag har försökt börja plugga koncentrerat hur länge som helst men mina ögon repellerar texten. Jag kan inte titta på den! Jag är rädd för att stöta på nya begrepp jag inte förstår! Jag har därför satt på mig min kimono för att samla styrka! Hittils funkar det inte så bra men... det kanske tar lite tid!  Jag pratade nyss med min moster på telefon och hon är så glad och god att man blir lugn i alla fall. Borde ringa henne oftare.

Nej nu ska jag dyka ner i arbetet! Förhoppningsvis behöver jag inte skriva om hur pinsamt det var att stirra in i tavlan i X antal timmar imorgon...

Okej, jag har börjat göra listor på de begrepp jag ska kunna till tentan på fredag. Fem sidor senare har jag inte kommit långt (knappt 1/10-del av allt jag ska skriva...) och kan inte ens hälften av alla dessa begrepp. Jag inser att jag inte kommer få strålande resultat på en skrivning som ska vara i fyra timmar med de få termer jag kan aktivt (jag kan många fler passivt), men just nu är inte jag jätte rädd för att göra en omtenta. Och så säger läraren så här: "Det kommer inte bli ett faktaprov där ni ska förklara termerna, utan att skrivprov där ni aktivt ska använda termerna för att lösa lingvistiska problem". Jag har trots allt sovläst (även om jag läst en del har jag inte direkt sugit in informationen som en svamp) och jag är inte van vid universitetssättet att plugga. Jag sitter fortfarande och gör allt intensivt de sista timmarna innan provet! Men jag har lärt mig vikten av att faktiskt plugga 8 timmar per dag och om man räknar föreläsningarna som en del av dessa timmar är det fullt möjligt, man gjorde ju till och med mer under gymnasiet då man först var i skolan 6-7 timmar och sedan skulle göra läxor!

Här är ett exempel:
07:00-08:00 Läs sidorna inför föreläsningarna (1h),
Äta frukost, och förbereda sig till att åka till skolan
10:00-12:00 Föreläsning 1 (2h)
Lunch + Promenad
13:00-15:00 Föreläsning 2 (2h)
Resa hem
16:00-18:00 Bearbeta informationen från kurslitteraturen (med en paus på max 20 min) (2h)
18:00-19:00 Bearbeta informationen från internetsidorna (1h).
Middag, yoga, och fritid till 22:00 då det är läggdags :D (haaahaa årets skämt.)

Som ni ser så finns det verkligen inte tid för socialt umgänge under vardagarna. Det är helt stört vad mycket man måste läsa... jag hade aldrig kunnat förutspå det även om folk sade att det skulle bli tungt! Det jag har lärt mig nu är alltså att man helt enkelt inte har något val annat än att arbeta intensivt varje vardag (som en liten japan!) om man vill få ut något av sina studier. Jag var lite väl optimistisk när jag trodde att min förmåga att memorera relativt mycket text på kort tid skulle rädda mig igen... Ja ja, jag biter ihop och bättrar mig nu!

Men innan nästa delkurs börjar på måndag ska jag ha en härlig första oktober-helg. Oktober brukar vara en vacker månad med krispig luft och klara färger. Inte så mycket regn men ganska så mycket vind. Den här helgen ska jag shoppa med Jojjo, fika med Louise, fixa lösnaglar efter min vitröda idé, hämta sakerna från mamma jag saknar för att kunna anti-fluffa mitt hår, köpa de finaste förpackningarna fyllda med de godaste grejerna från någon japansk butik, måla Junichi att sätta upp på min vägg alternativt skriva ut en bild om jag blir lat, läsa delarna ur mina mangaböcker från 2003 som jag inte läst än, hämta ut den nya kurslitteraturen, köpa ingredienser till min ansiktsmask och bada i cirka 100 grader varmt vatten, samla ihop recept inför den kommande veckan och fixa fint i köket, rensa mitt skrivbord så att man kan sitta där..... Visst har jag realistiska mål för 48 timmar?

Nu när min sovande passion för Japan sakta börjar vakna till liv igen och influerar min ständigt växlande livsfilosofi fick jag en jätte läskig idé. Jo, jag kom att tänka på min gamla japanskalärares kompis, Yuri, en liten tjej på 28 år, som reste jorden runt alldeles ensam. Ja, alldeles ensam! Utan att kunna ett ord engelska (eller snarare precis just ett ord). Men i alla fall, idén var att man kanske borde göra det själv? Kanske inte resa runt hela jorden direkt men prova att åka till ett land hyffsat långt borta och se hur bra man klarar sig. Borde man inte växa som person då? Och är inte det den allra högsta graden av frihet, att helt obehindrat kunna gå vart man vill och interagera med olika nya människor? Okej, jag vet att frihet inte är ett fysiskt begrepp (man kan sitta i fängelse och ändå vara fri om ni förstår vad jag menar). Frihet är ju ett mentalt tillstånd som känt är Men jag skulle verkligen vilja se mig själv åka på en liten resa av egen kraft. Jag tror själv inte jag skulle klara av det nämligen! Eller jo, jag skulle tvinga mig själv att klara det givetvis. Men det får jag ju veta när min praktiktermin kommer. Då blir det ju så!

Nu ska jag försöka sova. Blir en lång dag imorgon. En lång dag.

Idag har jag lovat mig själv att plugga eftersom jag om mindre än en vecka har min första tenta någonsin... jag vaknade redan vid åtta och kände mig pigg. Men sedan kom jag plötsligt att tänka på den där söta killen i bandet V6. Nej inte tuggummit, de som sjunger "Darling, darling, ii n janai? (känns det inte skönt?) xD".  Vad var det han hette nu igen? Han med samma frisyr som Snusmumrikens look-alike på Sokos supermarket vid Helsingfors tunnelbana. Någonting med J och O... Jun..Okamoto? Jun...♡♡♡JUNICHI OKADA♡♡♡!!!! Fan, tack vare honom har jag sparat ner massor med random bilder från fan-girling-sidor som säkert innehåller massor med virus för tjejer är ju överlag så bra med datorer, duuh. Och det jobbigaste är att jag nu vill fortsätta plugga japanska trots att det så sent som igårkväll var "bestämt" i mitt hjärnkontor att det skulle bli intensivplugg i finska. Men ååh japanska pojkar är ju så ofattbart söta! Dumma Junichi! Tycker inte ni han är för söt? Liksom perfekt? :D

Det här är nog min favoritkaka... smulpaj. Den är ofta mer syrlig än söt, fruktig och knaprig... ja.. vad kan jag säga? Det finns helt enkelt inget fel med kakan. Och med vaniljsås eller glass är det total njutning. Och sedan så är den ju himla svensk också! Jag har kommit på att jag matväg faktiskt föredrar det nordiska köket om jag ska komma på ett stort antal rätter jag gillar från ett och samma kök. Jag gillar en hel del asiatisk mat också men de har så många konstiga såser och kryddor... Vi använder helt enkelt inte mycket kryddor i vår mat och det passar min smak perfekt! Kanske ska börja ha det som tema för den här kategorin? Då kan jag ju lära er om finsk mat också :D Det finska köket innebär dock en hel del förberedelser och fingerfärdighet... Men det kan bli kul!

Translation: My favorite desserts are the Swedish pies with either a selection of berries (first picture) or apples (second picture). They're more sour than sweet in taste, very crispy and deliciously fruity! Served with custard sauce or vanilla icecream, this cake simply demonstrates nordic perfection!

Nu tänker jag "dö" litegrann, som man gör när man inte dyker upp på facebook under X antal dagar. Jag känner att jag utvecklat ett hemskt datorberoende av att tillåta mig själv att använda datorn utan restriktioner. Jag tappar fokus på livet, helt enkelt. Så jag vill se hur det är att leva helt utan tillgång till internet under två veckor (dvs. resten av september). Jag kommer bara logga in på skolans intranät för att skriva ut papper och så där men jag tänker inte använda datorn som fritidssyssla! Nu kanske någon kommit på att jag har en brevvän som kanske blir lidande men två veckor är inte så lång tid och han kan ju alltid ringa! Det viktigaste för mig just nu ändå är att klara min första tenta och göra allt jag ska fram till dess. Det är verkligen superviktigt att jag inte får F bara för att jag satt och googlade lite för länge. Fan vad surt det skulle va haha :D Om man misslyckas ska det vara för att man verkligen inte haft någon chans till att förstå och så är ju inte fallet här, jag har ju valt min grej! Så vi ses i oktober igen! Ha det bra<3



Translation: Now I will take a break from the internet since I feel like I have developed a kind of addiction to the computer. Not only does it distract me from my important studies but I have also lost focus on life itself. Even if I "die" from Facebook, you can always reach me on the phone! I will return to this blog in the beginning of October after I (hopefully) have succeeded on my first exam! Enjoy life!<3

Det jag just skrev kan trigga en till många olika saker. Antingen tänker man "ja, hon har rätt, nu när man faktiskt har haft den turen att unna sig allt det goda i livet borde man göra det utan att klaga" eller så tänker man som jag gör med gråten i halsen, att man måste sluta vara en sådan gris. Jag kom att tänka på det när pappa sade att han ville ha sällskap när han tittar på TV. Jag säger "ja om du ställer fram kakor kanske jag kommer" och hans svar blir "locka med mat, som man gör med Lillis?". Fan också!

Jag förebrår ingen med texten jag skriver, som med alla mina texter försöker jag bara reflektera kring hur jag själv vill leva mitt liv och vem jag är i skrivande stund. Som jag skrivit förr i någon uppsats så kan ju alla handlingar rättfärdigas av goda anledningar (även om säkert många hittar på anledningar på efterhand, haha bravo!). Nu märker jag att jag håller på att glida bort från ämnet och från början tänkte jag reflektera kring BMI-fenomenet som jag förevigt kommer hata. Enligt BMI-räknarna jag testat (var tvungen att testa flera för att se om det var någon skillnad) har jag BMI 19.3, vilket betyder att ifall jag går ner 2-3 kg ligger jag under gränsen för undervikt. Ingen som tittar på mig skulle säga "om hon gick ned lite skulle hon se underviktig ut". Det säger väl allt liksom? Inte ens spegeln är helt tillförlitlig då jag vet att många tenderar att se sig själv som för smala eller för tjocka trots att de inte är det i verkligheten (fatorexia heter det förstnämnda, åh vill verkligen träffa en sådan människa xD).

Jag förstår inte hur jag lyckats gå ner 8 kg sedan sista bilden i inlägget nedan, men jag är glad att jag heller inte ser ut som jag gjorde på den bilden då jag tydligen var alldeles för tjock. Nu när jag legat på 50-51 kg ett tag känns det som om det vore en cool grej mentalt att gå ner till 49 som jag inte vägt sedan våren 2010. Jag kommer inte banta (jag tycker ingen normalviktig person borde banta, bara ändra sina vanor om något, bantning för normalviktiga blir automatiskt jojobantning av mina erfarenheter), men en petite viktminskning vore ju resultatet av att vara hälsosam för sin egen skull. Och sedan så är det ju fritt för tolkning hur en hälsosam kost ser ut och det är ju mycket riktigt individuellt. Nyligen kom man ju fram till att mörk choklad var lika effektiv konditionsträning som att springa :D (skulle tro att de syftar till att kakao är bra för hjärtat helt enkelt, även om det låter lite för bra för att vara sant att man kan äta choklad istället för att springa och nå samma resultat, konditionsmässigt alltså, inte de ytliga effekterna av träning).

...VAD i hela fridens namn ville jag komma fram till? Jag hade tänkt avsluta texten med att referera till ett jätte bra program som handlade om att man i Sverige glömt bort att mat är kultur och inte bara något man stoppar i sig för god hälsa, men då försvinner ju min egentliga poäng bort som var tvärtom, att man BÖR äta för att kroppen ska bli glad och inte som belöningar och så som pappa sade (indirekt, då han refererade till Lillis).
Translation: It's really tragic that most people, like me, these days are complaining about their weight instead of feeling lucky that they have all their limbs intact and a healthy heart. It is natural however to focus on the negative instead of the positive since it's only the negative matters that need attention, otherwise we wouldn't evolve. Still I feel that I should be more healthy for my own sake and not reward myself with food like an animal. Since the last picture in the series below I have lost 8 kg (yeah I was really puffy before) and it would really be cool to drop 2 kg so I was under 49 again. That's the natural benefit of being healthy and not dieting, which never works for normal-weighing people.

Haha alltså vad håller jag på med? Den förra designen var ju lätt mycket bättre och läsvänligare! Nu ser det ju ut som en sådan där självdestruktivitets-blogg. Ni vet, sådana som bara skriver om sina läkarsamtal och visar upp bilder på skurna armar. De har alltid det här typsnittet och svart bakgrund med rosa eller röda inslag beroende på hur gamla de är. Okej, jag påstår inte att jag brukar vara inne på sådana sidor men man ramlar ju in på dem ibland. Förresten har de lagt ned självmord.se nu. Bara så ni vet.

Translation: This layout is worse than the previous one. Now it looks like one of these sites where depressed girls write about their doctor's appointments and show pictures of the scars on their arms.

Jag hittade en bild på en av mina tidigare bloggdesigner och nu känner jag att jag absolut måste fixa en sådan här design igen! Problemet är bara att jag minns att det tog väldigt lång tid och jag kommer inte ihåg riktigt hur jag fixade alla grejer... men bara att jag vart väldigt nöjd och lovade mig själv att aldrig ändra. Hehe, synda att jag aldrig blev nöjd med textinnehållet bara... Dessutom ska jag i fortsättningen ladda upp mindre bilder på bloggen! Jag blir bara fulare och fulare varje dag så det är smart att ha små bilder som inte är alltför generösa med detaljer.

Translation: I found an old photo of a design for one of my earlier blogs and now I feel the need of copying that design to this one! I will also upload smaller photos since I become uglier and uglier each day and don't want to be too generous with detailed pictures.

Åh förlåt om ni hatar djurfotografier! Jag vet att bilder på djur oftast bara är intressanta för ägaren till djuret själv, men Lillis är det bästa jag vet att fotografera (såvida man inte ber henne posera och så där...). Själv älskar jag foton på katter bara. Inga andra djur. Om jag kommer in på en blogg där det finns bilder på chihuahuor klickar jag mig bort direkt.

Åh jag försov mig idag så det blev ingen skola. Och så vaknar man med mer ont i halsen än man hade sist man var förkyld. Jag är verkligen SÄMST på att klä mig på hösten. Antingen är jag för varm eller för kall.

Men att försova sig... det är typ det jobbigaste som finns för man blir så seg. Det känns som att dagen gått förlorad och det är bara att vänta på att nästa dag ska börja så man kan få starta den lite bättre. "Vara med från början" liksom. Gillar inte att hoppa in i saker. Så idag har jag inte gjort någonting.

Har flyttat in i min nya kofta som är så skön. Varför har jag aldrig köpt en riktig kofta förut? De är ju supermysiga! Den här är iofs så pass stor att den hänger lite fult på mig men den är skön i alla fall! När jag sade till pappa igår att jag ville bo i den sade han "ja, hemösa bor ju i sina kläder". Himla fint sorgligt uttryck. Jag har kommit på att mina favorit-uttryck är de som är lite sorgliga men ödmjuka och fina på samma gång. Jag gillar flickigt tal också, tror jag ska öva fram en hög röst! :D



Translation: Today I overslept and woke up with a cold since I don't know how to dress during the autumn. When I oversleep it feels like the day has perished and I just spend the rest of the day waiting for the following day to begin so I can "enjoy it" from the start. Today I have moved into my new cardigan. When I told my dad I wanted to live in it, he said "well, homeless people live in their clothes". I thought that expression was lovely. I like expressions that are sorrowfull yet humble. I also like girly speech. I think I'm going to start speaking with a high voice.

Jag är en alldeles för extrem människa. Ingenting får vara ett mellanting. Det är antingen "si" eller "så" och gråzoner kan omöjligt vara ett "svar" på något, det är något man måste reda ut... eller? Det är nog bra att jag har en bättre tredjedel (nytt begrepp!) som kan hjälpa mig reda ut mitt inre kaos. Det tycks vara som så att det finns tre enheter i en relation; den innefattar dig, mig och oss! Ingenting försvinner eller byts ut, det bara skapas en ny enhet! Vad är då detta vi? Jo, det är den som kärleken! Och den finns där emellan oss varje gång vi är tillsammans!

Kom alltid ihåg att det finns mycket i livet som förtjänar att uppmärksammas och läggas tid på! Men det finns ingen anledning till att gå runt och beklaga sig. Det märks att jag talar i ett peppat tillstånd och jag kommer med största säkerhet inom snar framtid skriva om hur förtvivlad jag är, men nu minns jag hur det är att vara glad! Nu minns jag hur det är att vara med sin bästa vän Sebbe (<3) som man tycker så mycket om och alla källor till lycka som man inte ens upplevt än! Det finns lika berusande, underbara ting i livet som kärlek! Sådant som består, och sådant som kommer och går (haha, rimmar också, fantastiskt!). Tänkte göra en lista på alla saker som gör mig glad men det finns för mycket! Det säger väl allt?

Man ska aldrig lyssna till sitt hjärta. Känslor kommer och går men de förnuftiga besluten vi gör kan alltid rättfärdigas! Jag säger inte att man ska leva som en tysk robot; kall och disciplinerad. Men det är mycket lättare att acceptera ett misstag om man kan förklara hur man tänkte istället för att bara säga "jag gick på min magkänsla". Då vill man bara slå sig själv i huvudet.

Jag har mått bra ikväll! Bättre än på många kvällar. Det är för att jag återigen börjat se mig själv som en enskild individ. Det jag gjort fel under tiden jag mått dåligt är att jag tagit på mig ansvaret för en annan människas liv, som man gör när man är kär och plötsligt blir en del av en helhet. Men helheten kommer alltid vara en: jag. Jag var ju född hel och jag är född alldeles ensam! Och det är inte som en pusselbit som ska pusslas ihop med någon annan. Jag är allt jag någonsin kommer ha och ännu viktigare: jag är allt jag behöver!

Frihet... där slog jag huvudet på spiken! Det är friheten jag saknat! För att kunna bli fri igen måste jag förstå att jag varken mentalt eller fysiskt är bunden till något och att jag bara har ansvar för mina egna handlingar. Men det betyder INTE att jag inte ska bry mig om någon annan! Absolut inte! Det är enkelt i vänskaplig kärlek men svårt i romantisk. Vänner har inget behov av att "äga" varandra, samtidigt som det är självklart att de finns i varandras liv med all sin medkänsla och välvillighet. Så man "delar" sitt liv med en älskad kompis utan att dela sig själv.

Men när man blir tillsammans med någon i en relation, då blir det plötsligt otydligt vad som är "du" och vad som är "jag". Man blir bara "vi" och eftersom man är född "en" förstår man inte vad man är överhuvudtaget. Man tolkar det som att man är en halva, helt enkelt. Då blir det svårt att klara sig ensam, med handikappat hjärta. Lyssna bara på begreppet "Bättre hälft": det skulle i sådana fall betyda att jag är "den bättre halvan" för den andra, men sämre för mig själv eftersom han ska vara MIN bättre halva. Aldrig i mitt liv, jag är bäst i min egen helhet! :D

Jag tror jag alltid kommer ha problem med att veta hur jag ska förhålla mig till någon i en relation. Det har nog att göra med min stolthet som återigen bråkar med min låga självkänsla. Jag blir förvirrad och känner större krav på mig själv att prestera om jag ska vara en del av någon annans liv. Förvirrad eftersom jag aldrig vet vad han tänker riktigt, är det bra nog eller är det bara fel? Jag vet inte. Jag vet bara vad jag själv tycker. Och jag ska bara handla därefter. Jag tror jag är rädd för att bli lämnad också, få en bekräftelse på att någon annan gör allt jag gör bättre än vad jag gör. Duuh jag är ju bäst! Det skadar aldrig att tänka så. Faktum är att det är det enda rätta sättet att tänka.

Idag har jag sminkat mig i spegeln för första gången på några dagar... Jag ville på något sätt säga "tack" till min spegelbild! Jag visste att min hjärna skulle rädda mig igen! Jag finner alltid lösningarna på mina egna problem! Jag hoppas jag nu kan lämna den period jag ville bli sjuk för att jag ville ha uppmärksamhet och att folk skulle ta hand om mig för att jag skulle slippa göra det själv. Jag får aldrig sluta lita på mig själv! Jag kan SJÄLV! Och jag älskar mig själv! :D Denna kärlek till mig själv är inte grundad på känslor ens! Jag tusen anledningar till att tycka att jag duger som människa. En anledning är att jag vill bli en bättre människa och lära mig förstå min omgivning. Man är bra om man förstår att man kan bli bättre, typ. Förstår ni? :D

...förresten, hur lever man överhuvudtaget i en relation?

Haha, vad fan var det jag skrev igår? Eloge till den som förstår dryga 50% av den där osammanhängande texten. Var jätte trött och ville sova men samtidigt var jag inspirerad till att skriva. Jag visste att pappa skulle börja mobba mig när han läst. Aja, tur att han kan ge tips i alla fall. Tänker dock inte skriva här vad han sade exakt :D Internt, internt, internt. Mellan oss finländare.

På tal om finnar så pratar vår föreläsare alltid om finska och det tycks vara så att han kan det språket flytande (bland många andra, främst indo-europeiska språk). Han ska alltid förklara varför finländare* har problem med att lära sig andra språk och varför de "alltid" har svårt för prepositioner. Inget av det han säger stämmer givetvis på min begåvade släkt och definitivt inte pappa. Önskar han kunde påpeka att det han säger gäller omotiverade finländare som inte är speciellt intresserade av att lära sig utländska språk och inte presentera hela folket som dumma i huvudet som inte fattar att prepositioner behövs istället för kasusändelser. Duuh. Jag är ganska säker på att jag aldrig hört pappa säga "jag sitter gräset" eller "sätt dig stolen".

Men dagens föreläsning var ganska kul. Vi diskuterade om språkförändring och att mycket av det som vi "språktalibaner" (alternativt språkfascister) traditionellt skulle tycka är fel, egentligen är rätt. Till exempel:

"De är killen som säljer korv borta vid torgets kusiner"

Först tyckte jag frasen överhuvudtaget var helt obegriplig. Vilka är torgets kusiner och vem säljer korv vid dem? Visst, jag är medveten om att mycket man normalt säger i talat språk blir konstigt när man väl skriver ner det, men... har ni någonsin hört någon uttrycka sig så där? Faktum är att det blir grammatiskt korrekt om man förklarar så här:

"De är killen som säljer korv borta vid torget-s kusiner"

Det kursiverade är en nominalfras vilket betyder att det ska läsas som ett substantiv, och s:et är ett genitiv. Alltså är hela meningen killen-som-säljer-korv-borta-vid-torget som ett ord, och ordföljden är korrekt på svenska, eller hur? Men jag stör mig så himla mycket på den här meningen ändå så jag vill spränga mig själv i luften!!!!!! Språktaliban FTW! Varför inte bara säga "de är kusiner till han som säljer korv borta vid torget" istället?

*Pappa blir irriterad på förkortning "finne". Det är sant att det är konstigt att man säger det mer naturligt än "finländare". Det heter ju "svensk" och inte "svenne"?

Det är så fruktansvärt pinsamt att skriva om kärlek, det är verkligen det! Det måste vara för att det är de allra mest äkta känslor jag har inom mig just nu och därför blir jag blyg. Men jag vill ändå skriva om hur jag mår just nu och den där dagen då min alldeles tomma kropp var tung som bly. Tung... och tom? Hur går det ihop? Det är fullt möjligt, precis lika möjligt som att kärlek kan vara synonymt med olycka.

Jag vet med säkerhet att jag klarat mig genom alla svårigheter i livet för att jag alltid haft full kontroll över mina känslor och aldrig förlorat koncentrationen på vad som varit viktigt för stunden. Jag har behållt (och i vissa fall begravt) känslorna inom mig istället för att bli helt uppslukad av dem och låta dem begrava mig istället. Det är därför man blir helt utmattad den dag man plötsligt styrs av sin kropp. Det är som om någon berövat mig förmågan att tänka klart: det som jag alltid kunnat trots omständigheterna.

Just nu är allting annorlunda och jag känner inte igen mig själv alls. En ny, helt annan kvinna har kommit på besök och förhoppningsvis ger hon sig av innan hon förstört mig. Hon (vad ska vi kalla henne för?) har inget intresse för sin omgivning. Nej, hon har ju redan den enda hon vill ha så varför anstränga sig för att möta nya människor? Visserligen har jag alltid varit blyg men intresset har alltid funnits där. Till en viss mån. För vissa. Okej. Men denna kvinna är inte blyg eftersom hon bara bryr sig om vad den hon älskar tycker om henne. Jag har inte gått och blivit extrovert, men jag är närmare "normal" än förr. Till detta vill jag tillägga att inte mycket av det jag tänker eller skriver går ihop i praktiken, men det är det jag försöker förklara när jag säger att man är fast i sina egna tankar och föga medveten om hur verkligheten ser ut.

HON är så pass desillusionerad att ingenting är vackert eller roligt. Mat smakar bara sämre och sämre dag för dag. Hon orkar inte mycket och tappar fort motivationen till att göra något. Och till råga på allt är hon extremt avundsjuk och känner sig aldrig tillräckligt mycket behövd, något jag definitivt inte känner igen mig i och som bara är destruktivt.

Men hon är målmedveten, ack så målmedveten. Hon är har ju ett enormt behov av att bli bekräftad, vilket är ytterligare något som särskiljer mig från henne. Jag har alltid gått min egen väg och inte lagt ner stor kraft på att det jag gör ska uppskattas av andra. Det är klart att man blir glad av det, men nu blir jag direkt ledsen av att vara så pass långt borta från ett ideal (någons personliga ideal) som jag nu kan tänkas vara.

Jag ville berätta om dagen efter han lämnat mig, som var extremt olik den dagen då vi faktiskt skiljdes åt (alltså inte gjorde slut men ni fattar). Dagen han åkte hem var jag mig lik. Än om något gladare än vanligt. Lite mer lyster och livsglädje i ögonen. Ja, som jag alltid är fast gladare! Jag var fortfarande exalterad över att mina önskningar slagit in och att jag fick veta att han finns och att han finns för mig! Jag var kär för första gången och glad över att det kändes så som jag visste att det skulle kännas; att jag inte kunde veta det innan jag känt det (haha, men precis så är det!). Riktig kärlek kan man inte föreställa sig förrän den har kommit till en, men när den väl gör det, då vet man exakt vad kärlek är!

Men på något sätt märkte jag redan då att jag var annorlunda. För det första var jag rädd för att åka hem. Jag trodde att allt det fina som hade inträffat skulle vara över på riktigt i och med att jag igen skulle sova med Lillis och Minnipinni i min egen säng, i rummet som är mycket kallare än det hos mamma. För det andra var jag rädd för att vara ensam eller för att inte "vara på väg någonstans". Men jag längtade ändå till att känna att allt var som vanligt på något sätt, jag var trött och ville vila. Kluven och klyven.

Och sedan kom dagen därpå............ Då blev allt jobbigt. Det var då jag utan att ens behöva tänka orden förstod att jag nu gått in i en period då jag återigen skulle vara ensam. Det som nu var den stora skillnaden var att jag var kär! Att vara ensam och lycklig går alldeles utmärkt, då längtar man bara efter kärlek som något abstrakt och som gärna får förbli en perfekt vision ett tag till. Det är en dröm. Drömmar kan inte finnas annat än framför oss och det är därför det är en slags positiv längtan.

Men det är en ganska enkel ekvation att ensam PLUS kär är lika med olycklig. Det är allt annat än en dröm. Det är en verklighet man befinner sig i och ska stå ut med. Det är när man inte längre kan kontrollera sina känslor eftersom man nu lever innuti dem och inte längre kan se vad som är viktigt. Man fastnar i negativa tankar och är helt oförmögen till att tänka logiskt. Man blir självisk. Man blir avundsjuk. Man blir otillräcklig. Man blir inte sig själv. Och denna nya person man blir är någon som helt maniskt måste sätta upp mål att nå för att se att man fortfarande klarar av något och är värdig den personen man älskar.

Den dagen, då jag insåg allt detta, gick jag en normallång promenad för mig själv men det kändes så svårt och så ensamt. Ungefär som den första promenaden man tar efter att man varit väldigt sjuk och haft feber och ska försöka röra på sig för att bli frisk fortare. Det är faktiskt den enda gången jag känt att jag behövt sätta mig ned för att inte falla ihop. Jag var inte yr även om extremt trött. Jag hade en sådan där barnslig "jag vill inte"-känsla som hindrade mig från att gå. När jag satt där framför fontänen som lät lika vackert som den såg ut kom jag underfund med att jag gillade något med stunden som annars var nästintill outhärdlig. Jag lade märke till att jag inte brydde mig om människorna runt omkring mig, vilket jag alltid annars gör. Och jag lade märke till att jag inte fäste så stor betydelse vid livet. Det sistnämnda kan ha ödesdigra konsekvenser, men utnyttjar man känslan rätt kan det bli till en definitiv fördel.

Språkets enhet och mångfald
The study of language
Funktionell svensk grammatik
Fonetikens grunder
Andraspråksinlärning
Multiple voices; an introduction to bilingualism
Skriva för att lära
Studentens skrivhandbok
Språkrådet; Svenska skrivregler

Jag har en ganska annorlunda studiekompis kan man säga. Men hon har ett gott fonetiskt öra. Hon hör tydligt skillnaden på s:et i "häst" och "ost" som blir olika eftersom vokalen påverkar konsonanten, då vi formar vora munnar olika när vi uttalar "häst" och "ost".

När hon blir less på att läsa om industrialiseringens påverkan på differentieringen inom ett språk tar hon en mikropaus.

Det behövs makropauser om man inte ska få ont i huvudet. Jag har väldigt ont i huvudet nu. Det är faktiskt inte speciellt kul att vara akademiker. Det är lite jobbigt för hjärncellerna. Speciellt när man tänker på att kyssa Julien var 20:e sekund.

Nej nu ska jag läsa om språk i världen, dess diversitet och spridning. INTE kul, fast det är skönt att få en liten brytning från alla termer och bara läsa flytande text för en gångs skull.

Vet ni en sak? Jag tänker för mycket och skriver för lite. Hmm, den meningen känns bekant. Jag minns att jag tidigare sagt att jag önskar att jag skrev mer eftersom det är det bästa sättet att lära känna sig själv : att läsa sina egna tankar som om de vore någon annans. Allting låter alltför självklart när man tänker det. Vad brukar ni mest gå omkring och tänka på? Jag skulle säga att den absolut största delen av mina tankar handlar om.... utseende. Absolut slöseri med energi och jag kommer inte ens fram till någon slutsats. När jag skrev i inlägget någonstans längre ner att jag inte skulle vilja se ut som någon annan hade jag mycket fel. Jag skulle vilja se ut som Namie Amuro. Sedan inser jag hur sorgligt det är att jag jämfört mig med henne i sex år och tänkt att jag är ful eftersom jag inte är lik henne som är så söt.

Men det är jag inte ensam om, hela Japans kvinnliga befolkning tycker hon är den sötaste japanskan av de alla och kopierar därför hennes klädstil. På det svarar hon "jag förstår inte varför någon skulle vilja se ut som jag gör. Jag skulle hellre höra att folk uppskattar mig för min sång". Pfft. Att sjunga är hon mindre bra på. Jag blev intresserad av henne från första början för att jag såg en bild på henne; denna.

(Åh nej, varför tittade jag på bilden, nu kom jag bort mig och började tänka på att färga håret istället)

Ja, jo, poängen med det här inlägget skulle i alla fall bli att jag vill bli bättre på att tänka på något nyttigare än utseende. Jag undrar om jag tänker på det ännu mer än normalt. Ah just det! Jag har fått en konstig tvångstanke också på senaste tiden. Jag slår mig själv på impuls! Jag får ett ryck och så bara slår jag mig hårt på andra handen eller låret. Jag vill se om det finns något bakomliggande tankemönster... om det händer när jag tänker något särskilt. Men jag tror inte det. I sådana fall är jag ju lite schizofren.

Medan mina kära klasskamrater sitter och har lektion bakar jag en apelsinkaka. Det har nu gått tolv dagar utan min kära apelsinjuice-älskare och jag bestämde mig för att baka något med apelsin honom till ära. Resultatet blev underbart. Men kakan var inte heller speciellt svår att tillaga. Vanlig sockerkaka med apelsinsaft istället för smör. Ja, jag vet, det låter konstigt att ersätta smör med uppkokad apelsinssaft men sedan så är ju jag ett geni som iakttagit att alla smör-fria kakor har 6 msk kokande vatten istället. Och eftersom vatten har samma konsistens som apelsinssaft (men är mycket godare), drog jag slutsatsen att jag kunde trolla fram en ny sorts kaka. Relativt ny.

Men egentligen bakar jag inte för att jag är sugen på något sött. Att baka är terapi för mig, vilket också är anledningen till varför jag ogärna bakar något svårt. Man blir olycklig av att misslyckas! Ändå är jag ganska modig vad gäller att modifiera enkla recept. Det blir alltid ätbart, ofta gott, men det är alltid något som är lite konstigt! Inget undantag denna gång! Kakan har ovanligt fin brun färg för att inte innehålla en enda klick smör, men jag drar slutsatsen att det är sockret som smält och givit den denna fina färg, samt skalet från apelsinen som gör kakan mer orange. När jag smakade av smeten blev jag förvånad över hur fyllig smaken var, hur tydligt apelsinen trädde fram och gav balans mellan sött och syrligt.

Men alla smaker förändras givetvis när kakan blivit gräddad. Konsistensen betyder ju så mycket! Det är inget fel på varken smak eller konsistens nu, sockerkaka är ju alltid relativt tort även om den är perfekt mjuk. Det är här jag ställs inför ett dilemma. Man skulle kunna minska sockermängden med så mycket som två deciliter för att istället göra en glasyr värdig denna kaka, men då blir inte ytan lika knaprig och innehållet lika sockrigt seg, vilket är det jag älskar med sockerkaka. Då skulle alltså hela kakan bli mycket torrare, eftersom det är det smälta sockret som gör kakan just vad den är. Den enda lösningen är nog att använda ett annat recept som innehåller smör om man vill garnera med glasyr! Ändå föreslår jag att prova denna kaka! Man kan ju alltid fukta strupen med saft!

Jag kan knappt förstå hur mycket tålamod en djurfotograf måste ha. Jag skulle hinna dränka djuret i mina egna tårar innan jag hunnit få en enda bra bild. Jag är helt hes nu efter att ha bett Lillis sitta still så jag kunde fota henne med en bedårande liten jordgubbe i det lilla hår hon har. Men när hon äntligen tittar upp glider hårspännet ned och hon ser förbaskat sur ut. Lyckat...

Det här är den största väska jag någonsin ägt... och den är till synes mycket liten. Men den har oändligt många fack och alla mina böcker och block får plats. Åhléns, man!

Idag försökte jag besegra min största matfobi någonsin: skaldjur. Eftersom räkor är de skaldjur jag finner minst obehagliga att vistas i närheten av försökte jag göra en sallad på dem. Direkt stötte jag på ett enormt hinder. Det läskigaste jag vet är att skala räkor. När mamma gör det kan jag knappt sitta i samma rum för jag avskyr både lukten och ljudet av huvudena som bryts av. Men Lillis sitter alltid och jamar vid hennes fötter och brukar få ungefär var tredje nyskalad räka.

Från början hade jag 15 räkor. Under skalningen fick Lillis tre stycken. När jag serverat den färdiga salladen och skulle sätta mig och äta vände det sig i magen. Det var så extremt motbjudande. Jag började med att prova såsen jag gjort själv tillsammans med avokadon och ägget och det var supergott. Sedan tittade jag bekymmersamt på räkorna och slängde en till Lillis som såg på mig med suktande blick. Hon åt med god aptit. Och jag försökte göra samma sak. Fy fan vad jag hatar konsistensen. Det finns ingenting med liknande konsistens som jag gillar. Och smaken... smaken var mycket sötare än jag trodde. Men det hjälper inte det konstiga tuggmotståndet. Efter två räkor fick jag jätte ont i magen och en klump i halsen, ungefär som jag inte hade svalt ordentligt. Den tredje räkan rullade jag in i ett enormt salladsblad dränkt i dressingen. Den där jävla konsistensen märks av ändå! Jag slängde några fler räkor till Lillis. Försökte äta en på nytt. När det fanns en räka kvar kom jag på att jag hade haft femton från början... Hur många räkor tror ni Lillis fick?

Jag hade planerat att göra så många intressanta inlägg idag. Men jag har legat i sängen med fryst strömming i svanken (gick inte att han en hel kyckling under ryggen när jag inte orkade ligga på magen längre) på grund av extrem... kvinnlig värk. Jag förstår inte hur det är tänkt att man ska kunna plugga 40 timmar i veckan. Det är 8 timmar om man pluggar 5 dagar i veckan...... Om de menar 8 timmar och pauserna är inräknade förstår jag men om de menar 8 timmar ren och skär läsning så förstår jag INTE!

Illamående, svimfärdig, stressad och seg? Det enda botemedlet är ett varmt bad, stearinljus (utan doft, kom ihåg att hetta + stark doft = svimma och slå huvudet i kakel = död), kroppsoljor i fruktiga smaker, en djupgående hårinpackning som gör att huvudet känns lätt, och... djupa andetag.

Man kanske skulle gått på den där föreläsningen i studieteknik ändå...  Det vore ju hemskt omotiverande att misslyckas på sin allra första tentamen. Ganska nyligen hörde jag två unga studenter på ett café som diskuterade sina studieresultat. Den ena sade att hon hade fått underkänt på ett prov men att "hon inte var den typen som förbrår sig själv och bara kämpar vidare."

Mmmmm-nej, sådan är inte jag, såvida det inte var så att jag faktiskt inte överhuvudtaget försökte från första början (matematik...). Jag förväntar mig inte att jag ska lyckas sätta ett A på min första tenta eftersom jag ser suddigt redan innan pausen och har öppnat mina böcker två gånger på en vecka trots att jag inte förstår mer än att apor inte använder sig av konsonanter när de vrålar.

Men att behöva göra omprov... det är en förolämpning av den grad att det påverkar allt jag gör! Plötsligt känns det som man inte lyckas med någonting man gör. Det har jag kommit underfund med idag. Det är vad som motiverar mig. Jag pluggar för att undkomma skammen över att misslyckas (vilket risken för ökas ju längre tid jag ignorerar den växande högen av läxor).

Jag firade min 19:e födelsedag genom att "klubba" (bokstavligt tavlat, ni vet, när man äter en klubba?) på Skeppsholmen med Louise. Hon hade målat det här ursnygga kortet till mig! Så himla varm och fluffig katt! Gillas! Tävlingsinriktade jag ska göra ett ännu finare kort tillbaka!!!