Min kväll har varit ganska olik en students ordinära lördagskväll, I suppose. Antalet inloggade personer på MSN säger väl allt (plus minus noll). Med Lillis i knäet, ett vinglas i handen och frigolit i munnen (det kallas riskakor har jag hört...) har jag suttit och tittat på en dramatisk operaföreställning så här i slutet av oktober. Och sedan har jag funnit den tyska versionen av L'amour est bleu och haft den på replay. Förklaring 1) Det är den enda version jag aldrig lyssnat på tidigare och därmed också den enda version jag inte kopplar till något speciellt i mitt liv, 2) Det är originalsångarens modersmål och hon sjunger den därför med mer känsla; törs jag sammanfatta med att jag tycker den tyska versionen av min favoritlåt är den bästa? I sådana fall skulle min blogg heta blauwiedasmeer.blogg.se. Ja, den franska versionen är nog förevigt förstörd i alla fall. Skräp.

Jag vet att jag har spammat er med den här bilden typ 1 miljon gånger, men så här skulle jag vilja att min framtida flickvän såg ut. Gärna en fransk version, för det är roligare att prata franska med den man är kär i :D Franska lesbiska feminister är säkert inte så sällsynta, men jag tvivlar på att någon av dem kan vara så HÄR snygg... (suck):

Bara för att förtydliga för någon som blir förvirrad vill jag säga att jag inte plötsligt "kommit ut ur garderoben och blivit lesbisk" men att jag bara konstaterar för mig själv att det inte är helt omöjligt att jag faktiskt skulle vara åtminstone bisexuell. Jag tycker ju trots allt att de flesta killar ser likadana ut... och jag stirrar hellre på vackra kvinnor på offentliga platser än på förbigående män (som jag dessutom tittar surt på ifall de kollar in mig sådär från topp till tå som män har benägenhet att göra... så lågt egentligen... blir alltid förbannad). Hursomhelst så är ju det där med sexualitet lite knepigt. Jag har aldrig i hela mitt liv känt att jag varit "kär" i någon tjej jag känner, men sedan så har jag ju inte träffat någon som på bilden ovan heller... Ja, hur vet jag att det egentligen inte bara är för att jag inte träffat någon som ger mig den känslan än? Det är ju samma sak med killar egentligen. Åh... om inte killar hade varit så värdelösa hade jag inte haft det här problemet. *Frustrerad*

Om typ 2.5 timme ska jag skriva ännu en tenta om något jag fan inte kan. Jag har inte ens öppnat ögonen ordentligt än! Men hörni jag måste bara klaga lite på en sak, det här med ljud... Vi har fått lära oss att ljud enbart är vår subjektiva upplevelse av tryckförändringar i luften, och om ingen varit där och uppfattat ljudet så har det heller inte funnits något ljud. Att ljud är beroende av att något bevittnat det. Annars har det inte låtit. Om ett träd till exempel föll i skogen är det klart att man vet att det skulle låta men om ingen var där och hörde det så har det inte låtit. Alltså...

1- Jag är på extremt kreativt humör just nu. Vill bara rita hela natten men neeej. Måste plugga in meeer fonologi till imorgon. Håller mig ändå till det jag tycker mest om = morfologi. Det känns åtminstone som språkplugg.

2- Jag har lust att bli kramad av någon just nu. Vem som helst. Någon? Snälla? :D

3- Under de senaste dagarna känns det som att jag håller på hitta tillbaka till mitt sanna, knasiga jag. Känns som om jag under de senaste åren försökt styra mig själv till att bli den jag vill vara för stunden snarare än vad jag egentligen är helt naturligt. Men jag gillar tanken av riktiga mig. Just nu. Vad det nu än kan tänkas vara.

4- Om jag fick välja vilket yrke som helst skulle jag vilja dansa cancan (fonetiskt sätt är det ju ett k-ljud...) på Moulin Rouge :D Den tanken fick mig faktiskt att stretcha lite innan sju imorse. Önskar jag kunde komma ihåg hur skönt det känns när man stretchat klart. Då skulle jag göra det hela dagen varje dag.

5- Just nu är jag väldigt intresserad av allt kvinnligt och är rädd att jag håller på att bli feminist. Jag borde nog hålla mig till det jag och Jojjo konstaterade när vi typ var 12, att män ska behandlas som husdjur :D Nejmen seriöst, jag vågar nog aldrig bli kär i en man igen. Någon tjej därute som är kär i mig men inte vågat säga det? :D

Och det var nog allt jag hade att säga ikväll.

Jag sov inte dåligt igårnatt för att jag är orolig inför provet. Men för vilket otroligt korkat beslutat J har gjort. Jag har antagligen inte skrivit om det här förut men hursomhelst så slutade vi vara riktigt kära i varandra för ett tag sedan. Tiden gick och vi insåg att vi kunde leva utan varandra. Fast på helt olika sätt. I grund och botten hade vi ju världens bästa vänskap (enligt mig i alla fall) och man stöter ju inte bort vänner direkt. Men han tycker att det är bättre att vi inte har kontakt med varandra alls om vi inte älskar varandra, så att vi ska kunna gå vidare. För mig är det tvärtom. För mig är det lugnt så länge jag hör från honom ibland och vet att han mår bra. Även om jag inte älskar honom ser jag honom fortfarande som en av mina närmsta vänner! Han vet ju allt om mig, har lyssnat på mig varje kväll i ett år och sedan plötsligt ska jag klara mig utan hans stöd.

Jag vet att det är många som tänker att om man varit ett par kan man inte vara vänner när man gjort slut, men för mig är det helt och hållet nödvändigt att inte skiljas åt och leva helt separata liv. Låtsas som om inget någonsin hände. Jag blev så himla sur och ledsen igår. Jag tolkade det direkt som att han aldrig sett mig som en lojal vän överhuvudtaget och heller inte varit det själv. Var jag bara en söt tjej trots allt? En av alla söta tjejer i världen.

När man ber någon att lita på den tycker jag att man tar på sig ett ansvar som gäller förevigt (hör du det också, Jean-Pierre?! xD). Man kan inte säga att man med tiden förändrats och blivit en annan person som inte känner igen sig i det löftet. Jag kan givetvis inte tvinga honom att hålla kontakten med mig om det gör ont för honom att minnas hur det var förr varje gång han hör från mig. Men om han nu tänker kasta mig åt mitt eget öde och aldrig någonsin fråga hur jag mår tycker jag ändå det är ett tecken på att han aldrig riktigt brytt sig. Jag var intressant när jag var intresserad av honom.

Tycker ni att det är viktigt att vara vän med den man förr brukade älska? Eller är det bättre att skiljas åt förevigt?

Nu måste Gabbie sluta tramsa. När jag vaknar imorgon ska jag ha skärpt mig.

Yes, I am an addict. Och förresten, ignorera receptet jag lade upp tidigare och använd riktiga havregryn istället så slipper ni den parfymerade bismaken. Och testa skogsbär istället för äpplen och kanel. Lite syrligare, lite bättre. Ett annat tips är att halvera mängden smör (alternativt endast ha 50g, det fungerar!). Ju mindre smör, ju mjukare blir kakorna, och logiskt sätt blir det tvärtom knaprigare ju mer smör man har. Med minimalt lite smör blir resultatet likt den läskigt nyttiga versionen man hittar i Hälsokostbutiker. Det sista tipset är att ha råsocker istället för vanligt socker, för det är så det ska vara i originalreceptet!

Jag ska berätta om varför jag hatar akademikers sätt att lära sig språk. En akademiker ägnar sig åt språk på samma sätt som en läkare lär känna människokroppen genom att dissekera den.

Som en kvinnokropp är vacker och mystisk på utsidan och man lär känna henne genom att vara med henne och iaktta henne, ägnar jag mig åt språk på ett nyfiket men ödmjukt sätt. Det är så otroligt våldsamt att hugga av en människa huvudet, dela hjärnan i två och undersöka var språkförmågan sitter. Att hugga halsen i en separat bit och titta på talapparaten, slita bort tungan och se om det fortfarande går att göra en vokal. Det är inte så här jag vill göra. Och det är bokstavligen det vi gör just nu.

Varför måste vi lära oss att ge belägg för den ryggmärgskänsla som gör att vi talar grammatiskt korrekt? Varför kan inte jag få ägna mig åt språk som något estetiskt? För mig är språk estetik. Det är ett sätt att uttrycka känslor, precis som i konst och sång och man måste ha en viss medfödd talang om man ska nå andra människors hjärtan med det. Huvudsaken är den personliga prägeln (idiolekten, fan jag är förstörd!) och den ärliga passionen.

Det känns som om min passion för främmande språk dör lite mer varje dag, eftersom det håller på att bli vad det aldrig har varit i mina ögon. Det blir något fysiskt som man kan mäta och räkna ut med miniräknare. Visste ni förresten att jag måste ha miniräknare med mig till provet på fredag? Formlerna tillhandahålles tydligen. Vi ska mäta frekvenser, decibel, formanter osv. och läsa av spektrogram och rita diagram som visar vokal- och konsonantkvaliter. Eftersom jag är dålig på att räkna kommer jag om möjligt känna mig ännu mer hjärnskadad efter provet. Dessutom ska vi kunna talapparatens delar på latin (dvs. de delar av halsen och munnen man använder när man producerar ljud). Det är inte ens på tal om bokstäver. "Här håller vi på med ljud." Enbart ljud. Som andra människor av någon anledning kan tolka som meningar. Jag ville slå bitchen när hon sade det. Hur kan hon förstöra så mycket i en mening?

Jag är extremt motvillig till att läsa mer och förstöra mer. Jag ser inte ens fram emot nästa termin för då ska jag göra ungefär samma sak fast på franska. Mäta franska ljud. Ja, inte franskt tal.

Jag erkänner. Jag hatar det stela akademiska sättet att tillägna sig språk på. Skicka mig till Paris och jag talar franska. Jag skulle troligen inte ha en aning om att "P" i Paris är en tonlös klusil i initialställning och därav aspirerad, eller att R:et är en tungrotsvariant av en likvida som skapas med hjälp av vibration i glottis. Jag skulle ändå ha uttalat det rätt och känt mig lycklig. Jag vill bara att alla dessa termer ska försvinna och att språket (speciellt franskan!) ska återfå sin mystik och sin stolthet. Får väl göra en Frankenstein och sy ihop allt som lärarna plockat isär.

Jag må vara känslig, men jag har en poäng! Här nedan är lite utdrag från mina föreläsningar. Ser det ut som något jag skulle sökt frivilligt? Är det här vad du tänker när någon säger "språk"?

Dessutom är hon lugn och trygg i sig själv oavsett omständigheterna. Hon utsätts för mycket men vet att hon klarar av allt. Hon skulle aldrig underskatta sina egna förmågor, men överskattar dem sällan heller. Hon är värd varje erövring. Seg som hon är fortsätter hon sin resa genom livet. Alltid på hennes sätt. På hennes villkor. Det finns ingen tid för tvivel. Hon spinner lungt i famnen på de som älskar henne men blir inte ledsen över att skiljas åt. Hon vet att hon snart ska bli älskad igen. Hon är sin egen bästa vän.

Inom fonetiken finns ett område inom läran om konsonanter man brukar kalla för "flaps and taps". Jag tänker inte förklara vad det är för något då det är lika ointressant för er som för mig, men "flaps" för tanken till de brittiska nyttigheterna flapjacks (nyttigheten kan ifrågasättas såvida man inte köper de från en hälsokostbutik där receptet blivit brutalt nyttig-fierat), vilket gör mig extremt sugen på dem! :D

Så nu på kvällen modifierade jag ett recept på flapjacks (som jag förövrigt aldrig bakat förr), genom att byta ut vanligt havre till innehållet av en sådan där förpackning med färdig havregrynsgrötsblandning (fin sammansättning där) från Axa. En mycket bra idé då den innehåller fylliga aromer från äpplen och kanel som passar utmärkt till havrekakor! Under de kommande fem månaderna av kyla är det här definitivt något jag kommer äta mängder av tillsammans med en kopp kaffe och skummad mjölk (jag använder inte L-ordet på denna internetdagbok ;)). Äpplen och kanel hör vinterhalvåret till och denna havredröm är en så klockren källa till lyckorus att jag inte kan göra något annat än att ge den FEM Gabinka-smileys. Jag älskar flapjacks. Spot on Britain!

Gabbie's Flapjacks (uttalas väldigt brittiskt :D) 6st



Blanda 7 dl AXA Great Apple & Cinnamon (havregryn med bitar av äpple och kanel) med 150g smält smör, 0,5 dl ljus sirap, 0,5 dl socker och en nypa salt. Tryck ut smeten till en lagom tjock rektangel på 20x15 cm med hjälp av gaffel på en ugnsplåt med bakpapper Grädda längst ner i ugnen på 200 grader i 15 minuter. Vänta tills kakan svalnat innan du skär ut sex jämlika rektanglar. Good Luck with ye' flaps!

Idag har jag gjort köttbullar. Det går inte ens att jämföra hemmagjorda med köpta. Dessutom undrar jag hur de där perfekt runda köttbullarna från fabriken får en så läskigt hård konsistens, som stenbumlingar. De man gör hemma blir lite olika kompakta beroende på mängden ägg och hur mycket man rör om (ju mer man rör om desto segare blir ju smeten...). Men det är säkert några läskiga kemikalier som vanligt. Om jag hade all tid i världen skulle jag laga all mat hemma. Ja, jag skulle till och med göra mina egna chokladkakor. Vad ljuvligt det skulle dofta... Men ja, tillbaka till köttbullarna då. Vårt recept är väl egentligen precis som alla vanliga köttbullerecept, förutom en skillnad: vi brukar blanda mjölk med grädde, och så brukar vi ha lite vätska från saltgurkor istället för enbart salt. Har ni några specialingredienser i era köttbullar?

Täckstift Foundation Puder Rouge Eyeliner Mascara
Vit kajal Svart kajal Lipbalm Rosa läppstift Svart ögonskugga Glittrig ögonskugga

Annars är man inte så söt

Det var rätt länge sedan jag lade upp någon bild på mig själv här... så här har ni ett par lagom intetsägande sådana. Om jag inte fotat mig själv på typ en vecka glömmer jag bort några detaljer:



* Jag passar visst bättre i krusiga lockar än värmebehandlat fluffigt hår
(jag själv brukar hävda motsatsen)
* Jag ser ut som ett galet troll utan smink, helt knäpp och sprallig
(men med smink ser jag ut som en sexuellt frispråkig frankofil-kvinna)
* Jag har blivit ganska duktig på att noppa ögonbrynen
(förr blev alltid den högra sidan tusen gånger bättre än vänstra...)

* Det är sant att man får mustasch av att ha puder-foundation ovan överläppen.
(men det syns nästan bara på foton och inte i spegeln)
* Jag tycker visst min näsa ser bättre ut från sidan än framifrån
(pappa tycker tvärtom)

Idag har jag och Jojjo varvat plugg och killsnack med klagomål om att studentlivet verkligen suger tusen gånger hårdare än vad man någonsin kunnat tänka sig. Man trodde att man skulle bli "friare" och få mer tid till annat, men istället blev det tvärtom. Det är skönare att jobba för när man går hem från jobbet är man klar för dagen. Man får lov att tänka på annat. Men man blir aldrig klar med studerande. När man går hem från skolan är man bunden till att fortsätta läsa och man kan aldrig bli klar, eftersom det hela tiden finns något man ännu inte lärt sig. Att bara läsa sidorna räcker ju inte. Man måste ju memorera dem också. Till provet på nästa fredag ska jag ha memorerat  drygt 500 sidor om fonetik och grammatik. Det fortsätter ända in i sömnen, när man drömmer att min sitter och skriver prov.... Det är helt enkelt en mardröm att gå på universitetet. Tortyr. Det finns inget fysiskt arbete som är så krävande som att studera. Man vill bara hoppa av... Och sedan så underlättar det ju inte heller att hela tiden sakna sin pojkvän...................

Eftersom vi bestämt att vi ska odla mini-ekar i vardagsrummet var vi ute och plockade ekollon idag. Jag hoppas det lyckas. Vi har ett litet glashus till dem där de kan växa. Sedan kan jag försöka ge mig på någon banzai-liknande teknik och försöka klippa dem. Det är synd att det är för kallt för att ha apelsinträd. De är så himla fina! Nu ska jag vara tyst och låta varm hallonsaft förgylla denna grå vardag som ska ägnas till instudering av prosodiska mönster... Det är så lätt att det blir svårt.

Jag tycker om stunderna då jag och pappa håller på att göra i ordning ingredienserna till en gryta. Han skär noggrant upp köttet i jämnstora tärningar och det tar ungefär lika lång tid för mig att skölja, skala, hacka, strimla, pressa och skära alla grönsakerna. Han berättar alltid sin senaste kloka reflektion om livet och jag tänker att det är tur att jag har en så bra pappa. Och han tycker att det är en tröst till livets stora tragedier att det i alla fall finns en person som förstår honom.

Vi använde köttbuljongen från Kung Markatta och pappa berättade om en vegetarian som klagat på att företaget använder kött i sina produkter trots att de ska vara ekologiska. För det första måste denna person missförstått det ekologiska konceptet. För det andra borde denna person se det avsnittet av Kobra som handlade om att kött finns i allt. Jag håller dock inte med det programledaren säger i slutet om att man inte bör försöka vara vegetarian för att man ändå kommer få i sig/komma i kontakt med kött. Man har ju ändå minskat konsumtionen och nått sitt mål då. Så han har fel. Men jag är säker på att en del blir skakade och upprörda. Jag håller heller inte med om att "något som har varit bör bestå". Finns inget som säger att något som alltid funnits måste fortsätta likadant. Rasism är ett bra exempel?

På tal om den lilla upprörda vegetarianen kom vi fram till att all energi man lägger på någon sorts aktivism är bortkastad om man glömt bort sin primära miljö. Om man inte bryr sig om och tar hand om de som står en allra närmast vinner man ändå inga moralpoäng. Det är när man tar ansvar för personerna i sin omedelbara omgivning som man tar ansvar för hela mänskligheten. Allting börjar där, inifrån. och de som omedelbart påverkas av vem du är.

Det ligger något heligt över familjebegreppet. Familjemedlemmar kan man inte skaffa nya på samma sätt som kompisar och man kan definitivt inte byta ut dem. Det finns ingen i hela världen jag respekterar så mycket som min pappa, vilket jag alltid har gjort. När jag var liten skrev jag en lapp till honom där det stod "du är världens bästa pappa för att du visar vad man ska göra och inte göra". Jag började tidigt med att nämna anledning till mina påståenden... Vems förtjänst kan det vara måntro? Jag lyssnar på honom för att han finns där för att vägleda mig. Det finns aldrig anledning för mig att argumentera emot annat än att utveckla vad som redan sagts. Sedan vet jag att jag har haft extremt mycket tur som fått just den pappa jag har. Han har aldrig varit den som är sträng med att man ska göra sina läxor eller städa sitt rum. Däremot blev jag inte behandlad som ett barn ens när jag faktiskt var det! Det var alltid tydligt vad som var konsekvensen av mitt eget beteende och vad som var mitt ansvar. Jag tror det är så jag har fått mina moraliska värderingar.

Även om vi har en tydligt rådande hierarki i vårt förhållande är jag definitivt bästa kompis med min pappa, vilket tillsammans med rådande omständigheter är den enda anledningen till varför vi blir osams ibland (man bråkar ju bara med sina bästisar). Det och hans förbaskade ärlighet och korta stubin. Utan den benhårda ärligheten som alltid funnits emellan oss (och som tyvärr alla som möter honom får smaka på) hade det viktigaste försvunnit. Man är riktigt nära någon när man kan inkludera personen i sin ensamhet och allting som händer en själv indirekt också händer den andra.

Det är ju så nära man vill vara sin livspartner, men skillnaden här är ju att man bara slumpmässigt får en pappa att leva med resten av livet utan tvivel eller möjligheten att byta till något annat. Därför kan man vara helhjärtad utan några som helst betänkligheter. Det är inte lika självklart vem man ska bo med sen. Vad i hela fridens namn är en bra anledning till att besluta sig för någon? Han måste vara väldigt specifik med varför han ska ha just mig och inte någon annan! Den här personen får ju någon så dedikerad som jag är, som kommer laga grytor med honom i resten av livet (notera att jag skrev med och inte för, vi ska alltid laga mat tillsammans). Jag tänker inte gå och bli social för att kunna hitta honom, det är för mycket självbedrägeri. Jag är inte en av de som tycker blyghet är en sjukdom; reserverade människor är de vackraste. Men det gör livet svårt i vissa lägen. Komplext är också vackert. Om jag bara är mitt bästa jag kommer han att hitta mig! Jag tycker om mig själv. Jag är ju min pappas dotter och min pappa är det bästa som finns i hela världen.

Jag vet inte om jag ska säga att det här är en bra film. Jag brukar anse att en film är bra när den ger en lust till att göra något, förändra något osv. Men sedan så har jag nog svårt att relatera till just den här filmens tema som var otrohet, svek och förbjuden passion. Den handlar nämligen om två rika hemmafruar i medelåldern som har hemliga förhållanden med tjugo år yngre män, varav den ena är hennes bästa kompis son.

Ganska vidrigt egentligen, att svika så många människor för sin egen lycka. Och särskilt lyckliga blir de ju inte heller ändå! Jag får ont i magen av skam bara av att se på filmen! Hur kan man leva så? Visserligen såg man ju att ingen av fruarna älskade sina män men då kunde man väl åtminstone vara ärlig så man ger den andra något val?

Det slutade ändå lyckligt för det ena paret, eftersom kvinnan valde att skilja sig. Men för det andra paret gick det inte särskilt bra... Först eldade hon upp sitt hus i vad som verkade vara ett självmordsförsök när den unga killen valde att göra slut för att "det liksom inte funkade", sedan försökte hon mörda honom och hans tjej genom att krocka med hans bil. Den obehagligaste scenen förblir ändå slagsmålet i simhallen. Jag och Louise tuggade i princip sönder kuddarna för det var så spänd atmosfär, vilket det ofta blev i filmen. Jag tror vi sade "pinsam tystnad..." ganska många gånger under filmens gång... Budskap: skaffa inte ett förhållande med någon av dina kompisars barn eller ligg inte med dina klasskamraters föräldrar (såsom den andra killen också gjort tidigare i sitt liv när han först kom på att "mogna kvinnor" var mycket hetare...)

Idag har jag suttit och skrivit ner texten till min favoritlåt på japanska just nu; Daisuki da yo (Otsuka Ai). Jag måste öva på att skriva ibland så jag inte glömmer bort all jag lärt mig. Och så har jag tecknat lite fjärilar eftersom jag brukar tänka på det när jag lyssnar på låten som jag jämt, jämt går runt och nynnar på. Fjärilar är så grymt svåra att rita men samtidigt är det kul att försöka få med så många detaljer som möjligt. Vill rita en riktigt stort tavla med färgglada fjärilar men det skulle bli ett långvarit projekt...

Okej, bollarna ska vara längre ifrån varandra för att få en mer öron-aktig effekt! Det man gör är att man tupperar de delarna av håret man vill göra till bollar, viker dessa passér innåt och fäster med en hårnål innuti bollen (fler om det behövs) och sedan sprayar med hårspray.

Jag klippte håret ganska mycket igår kväll men ju mer man tar bort av det slitna ju längre ser det ut!

Istället för att plugga nu på kvällen har jag gjort fina panda-öron på pappa :D Haha, nu fick jag verkligen lust att gå så här till skolan imorgon men jag vet inte om det ser konstigt ut. Äsch jag kommer nog att föredra sömn imorgon bitti ändå. Men min lilla pappa ser så söt i sina pandaöron att inte ens Lillis kan ta honom på allvar. Hon bara glor på honom i soffan, haha :D Jag ska nog testa frisyren någon dag i veckan ändå! Borde ju passa mig lite bättre än pappa med tanke på ålder och kön och så där... :D

Det var en natt då jag funderade över vilket djur Pikachu egentligen är. Han påminner mycket om Hamtaro i formen så jag antar att han är någon sorts gnagare. Jaha, det är DÄRFÖR det blev så konstigt att se Lillis i Pikachu-form?

Idag blev denna smaskiga chokladtårta dagens lunch, med Jojjo på Café Avenyn! Riktigt mysigt och romantiskt café som jag undrar varför man aldrig besökt förr... Åhh, när jag tittar på bilden ångrar jag att jag inte tvingade i mig hela och typ slickade rent tallriken trots att jag blev alldeles för proppmätt för att äta upp!<3

* Cleanser * Body Scrub * Foundation -Toffee color- *

Lägg märke till att varje gång jag ska välja min hudfärg bland strumpbyxor och smink så är jag alltid någon godisfärg, oftast toffee eller caramel men även fudge och liknande xD

*** STAR ORANGE ! ***