Jag ska berätta om varför jag hatar akademikers sätt att lära sig språk. En akademiker ägnar sig åt språk på samma sätt som en läkare lär känna människokroppen genom att dissekera den.

Som en kvinnokropp är vacker och mystisk på utsidan och man lär känna henne genom att vara med henne och iaktta henne, ägnar jag mig åt språk på ett nyfiket men ödmjukt sätt. Det är så otroligt våldsamt att hugga av en människa huvudet, dela hjärnan i två och undersöka var språkförmågan sitter. Att hugga halsen i en separat bit och titta på talapparaten, slita bort tungan och se om det fortfarande går att göra en vokal. Det är inte så här jag vill göra. Och det är bokstavligen det vi gör just nu.

Varför måste vi lära oss att ge belägg för den ryggmärgskänsla som gör att vi talar grammatiskt korrekt? Varför kan inte jag få ägna mig åt språk som något estetiskt? För mig är språk estetik. Det är ett sätt att uttrycka känslor, precis som i konst och sång och man måste ha en viss medfödd talang om man ska nå andra människors hjärtan med det. Huvudsaken är den personliga prägeln (idiolekten, fan jag är förstörd!) och den ärliga passionen.

Det känns som om min passion för främmande språk dör lite mer varje dag, eftersom det håller på att bli vad det aldrig har varit i mina ögon. Det blir något fysiskt som man kan mäta och räkna ut med miniräknare. Visste ni förresten att jag måste ha miniräknare med mig till provet på fredag? Formlerna tillhandahålles tydligen. Vi ska mäta frekvenser, decibel, formanter osv. och läsa av spektrogram och rita diagram som visar vokal- och konsonantkvaliter. Eftersom jag är dålig på att räkna kommer jag om möjligt känna mig ännu mer hjärnskadad efter provet. Dessutom ska vi kunna talapparatens delar på latin (dvs. de delar av halsen och munnen man använder när man producerar ljud). Det är inte ens på tal om bokstäver. "Här håller vi på med ljud." Enbart ljud. Som andra människor av någon anledning kan tolka som meningar. Jag ville slå bitchen när hon sade det. Hur kan hon förstöra så mycket i en mening?

Jag är extremt motvillig till att läsa mer och förstöra mer. Jag ser inte ens fram emot nästa termin för då ska jag göra ungefär samma sak fast på franska. Mäta franska ljud. Ja, inte franskt tal.

Jag erkänner. Jag hatar det stela akademiska sättet att tillägna sig språk på. Skicka mig till Paris och jag talar franska. Jag skulle troligen inte ha en aning om att "P" i Paris är en tonlös klusil i initialställning och därav aspirerad, eller att R:et är en tungrotsvariant av en likvida som skapas med hjälp av vibration i glottis. Jag skulle ändå ha uttalat det rätt och känt mig lycklig. Jag vill bara att alla dessa termer ska försvinna och att språket (speciellt franskan!) ska återfå sin mystik och sin stolthet. Får väl göra en Frankenstein och sy ihop allt som lärarna plockat isär.

Jag må vara känslig, men jag har en poäng! Här nedan är lite utdrag från mina föreläsningar. Ser det ut som något jag skulle sökt frivilligt? Är det här vad du tänker när någon säger "språk"?