Jag: Det kliar lite i nacken. Finns det utslag där?

Pappa: Det är nog eksem va.

Jag: Jo. Kan du kolla?

Pappa: *rycker till* Det är typ spruckna blåsor och blödande sår där.

Jag: *tar ett foto i nacken* EUUUUW EUUUW EUUUUW

 

Alltså. Chocken som uppstår när man får reda på att man har äckliga utslag på en plats man själv inte kan se xD. Tänkte bara lägga upp denna bild här för att påminna mig själv om att eksem i solen inte är någon bra idé. Jag tar tillbaka att jag inte har någon "problemhud" :D Det här är nog ett ganska stort problem... I alla fall kosmetiskt. Sexig nacke, right?

 

Lösning på problemet: hydrokortison och typ.. sjal?

Det här kan vara den konstigaste boken jag någonsin kommer att läsa. Skriven under surrealismens tid går denna bok inte riktigt att klassa i någon genre, och jag som läst genrekunskap vet ju faktiskt att genren är ganska viktig för att veta hur man ska läsa boken. Nåja, boken berättas av en filosofisk man som funderar över hur man egentligen kan veta att man lever i verkligheten. Han träffar en psykiskt störd kvinna (Nadja) som han kommer att beundra för att hon tycks vara så "egen" och alldeles befriad från alla tvång i livet. Hon har inget jobb, inga pengar, inget hem (hon bor på hotell) och inga vänner, förutom denna man (alltså berättaren) som hon nyligen träffat. Ändå tycks hon överleva ganska bra. Tack vare hallucinationer. Ja, det slutar på mentalsjukhus.

Betyg: ☆☆☆☆ (4/5)

Noteringar: Jag gillade boken mycket och kan känna igen mig i ganska många av mannens tankegångar. Den får ändå ett litet minus för att den är ganska obehaglig och lite för rörig med lösa anekdoter som man inte förstår riktigt hur de hör till sammanhanget. Spår av kokain. Förövrigt tycker jag alltid det är obehagligt att försöka föreställa sig att man egentligen inte finns överhuvudtaget, eller att man inte betyder mer än en sammansättning molekyler. Buhää.

På kvällen gick vi sedan på teater i Galärparken. Vi såg monologen "127" och den var riktigt rolig och sevärd! Svart komik, typ :D Ska inte säga mer för den som vill se den samma plats kl 18.30 imorgon fredag! Gå och se!!!

Jojjo satt där och var stolt över sitt åkband :D Hehe, eller nja. När man var liten tog det minst en halv vecka innan man ville ta av sig det... eller innan det vittrade sönder och föll av. :D

Sedan promenerade vi förbi Junibacken i somriga Stockholm! Så vackert överallt.

 

*också känd som Vilda musen, har jag hört :D

2. Sedan använder jag en toner (L'oréal) för att återfukta och jämna ut min hudton. Jag trodde alltid tidigare att toners var onödiga, men man förstår varför de behövs när man väl använder dem.

 

3. Två gånger i veckan lägger jag en ansiktsmask som alltid består av naturliga ingredienser direkt från köket. Numera använder jag oftast vispad äggvita som jag låter torka på ansiktet för att jämna ut hudton och bleka bort dagens pigmentsamling... blir ju brunare efter 1 sek i solen. De dagarna skrubbar jag först ansiktet så att masken kan tränga in ordentligt i huden. Jag rekommenderar verkligen skrubben från Neutrogena! Den doftar gott av grapefrukt, är djuprengörande och gör huden len.

 

4. När jag tvättat bort ansiktsmasken använder jag en fuktcreme (den billiga från ACO fungerar utmärkt och är mild mot huden). Fuktcreme (a.k.a. "moisturizer") är nog det enda man inte ska hoppa över oavsett hur ens rutiner ser ut, eftersom alla ovanstående produkter (t.o.m den lengörande skrubben och den lilla äggvitan!) är uttorkande i längden. Kom ihåg att massera ordentligt och länge!  

 

5. Det sista på min lista är solskydd (Hawaiian Tropic) som jag har i nacken (inte just nu för jag har f*cking soleksem som vanligt och det kliar vad man än har på.... vad göra?), på halsen, i dekolletaget och i ansiktet (resten av huden är under my clothes). Om ansiktet är fuktigt när man smetar på det kan det klia ganska mycket, så var torr!   

Paroles ("Lyrik") är en underbar diktsamling av Jacques Prévert. Hans styrka är att han skriver oerhört melodiskt och är duktig på ordvitsar (därför svårt att översätta hans dikter). Jag antar att det är på grund av hans ovanliga talang för att skriva vackert flytande texter och göra klyftiga ordval som han är populär i Frankrike. Dessvärre är det egentliga innehållet inte speciellt märkvärdigt.

Prévert skriver mycket om djur och natur, rika och fattiga, kärlek, politik osv... Några nyckelord skulle nog vara blod, stål (jag vet, man undrar hur ofta man kan få in det ordet), FÅGEL (många poeter tycks ha någon sorts fågelfetisch...) naken, barn/ungdom, sol, bröst (hans favoritkroppsdel: "ljuvligt skulpterad av kärleken själv"), hjärta, förtvivlan, röd (ungefär den enda färgen som finns i Frankrike) förstörd (ordentligt plundrad, skövlad, utplånad, nedmejad......) smärta, ruttna(nde), sorglig, hemsk, höst (dramatikens årstid) osv. Trots mindre upplyftande nyckelord rekommenderar jag varmt boken eftersom det var en högst underhållande läsning! Jag verkligen drömmer om att kunna skriva minst hälften så bra som Prévert om sisådär fyrtio år av språkstudier...