Ska bara skriva lite till om globaliseringens påverkan på språkideologierna (en fråga jag kommit på själv :D) sedan ska jag sova sova sova. Längtar. Dels för att när jag väl ligger i sängen betyder det att jag är klar med den andra av tre uppsatser. Ja, den sista skriver jag imorgon, vilket också råkar vara sista inlämningsdatum. Haha, ja jag har inte bättrat på mig än. Sista-minuten-syndromet är inget man blir frisk från så lätt. Men Jojjo ska läka mig i helgen :D

Godnatt och ta hand om er, för ingen annan gör det åt er!

Hej, hallå. Jag sitter och håller på med en uppsats som ska in om ett par timmar. Var till och med tvungen att kolla stavningen på "uppsats" (stavade dock rätt). Det är helt otroligt, men det känns fullständigt omöjligt att skriva på flytande svenska på universitetsnivå just nu. Jag har aldrig haft problem med att uttrycka mig i text förr, men med tanke på att all litteratur jag haft till den här delkursen varit på engelska är jag förvirrad nu. Jag har den färdiga texten framför mig, jag vet precis vad jag vill ha med och jag har all fakta från kontinuerlig läsning av olika vetenskapliga artiklar i huvudet, men jag kan bara inte skriva begripliga meningar! Det blir liksom inte bra!!! Det ser ut som om det är Tony Irwing som författat texten, swenglish fast tvärtom typ... Frustration. Frustration.

Förresten, ett av de teman man kunde välja till uppsatsen var "varför svenskar tror att de är bättre på engelska än vad de egentligen är". Haha, ni har ingen aning om hur mycket brittiska forskare kritiserar svenskar pga. deras bristande självinsikt vad gäller deras engelskakunskaper. Kan skriva mer om det senare. Men jag valde inte det temat så nu måste jag fokusera på: "Lexikala influenser i L3", vilket också är rubriken på det hela...

Pappa lagade den bästa köttgrytan någonsin; Boeuf bourgignon. Tänk att morötter, steklök, nötkött och fläsk, champinjoner, enkla kryddor och flera liter rödvin kan bli så otroligt gott. Det finns ingen godare rätt på jorden, helt enkelt.

Kanske världens bästa film.

Under hösten har mina tankar tagit slut ungefär där de börjat eftersom så mycket har pågått i huvudet simultant.  Det känns som att jag "inte fått tänka klart" i någon av mina hundratals funderingar och som att jag fattat beslut alldeles för fort.  Eller inte gjort det alls, snarare.  Efter flera månader av förvirring har jag ändå kommit fram till att jag inte riktigt accepterar personen jag är idag eftersom jag inte var menad att vara på det här sättet helt enkelt.

Nu skriver jag verkligen abstrakt och kringgående bara för att inte göra texten alltför personlig, men det kanske kan bidra till att man lättare kan dra paralleller till sig själv?

Nåja, jag är ganska besviken på mig själv just nu.  Känner mig som en väldigt vag karaktär som inte tar ställning till någonting eller ens hjälper mig själv.  Det finns givetvis en trygghet i att förlita sig på att andra gör det åt en: man slipper ansvar... tror man!  Nu menar inte jag att jag önskar att jag pratade mer (att tiga är guld<3), men jag önskar att jag alltid kunde säga exakt vad jag tyckte när jag väl yttrade mig. Det gör jag ganska sällan (ens med nära vänner och släktingar!) och det kan ha flera anledningar, men främst dessa: att jag helst vill visa solidaritet med de som står mig nära genom att visa mig som likasinnad, att min pappa är väldigt bra på att skrika när man tycker annorlunda än vad han gör (=betingad rädsla för att säga emot) och även en slags rädsla för att en konflikt ska blossa upp även om det är liten risk till att det faktiskt gör det.

Men om jag märker att den jag talar med är väldigt ödmjuk är det inte på det sättet.  Men folk med sådan ödmjuk utstrålning är det så sällan att man träffar!  Jag har haft mycket lättare att prata med de som går i min nya klass än vad jag hade i min förra, och speciellt vissa tjejer (om inte t.o.m. alla?) är så underbart fina människor att man blir helt glad att man hamnade i just den klassen.  Men nu håller jag på att sväva ifrån ämnet litegrann. Min poäng var i alla fall att jag känner mig redo att starta på nytt igen.  Vet inte vad jag hållt på med egentligen sedan slutet av mellanstadiet. Något gick snett där helt enkelt. Men nu känner jag mig mer positiv än jag gjort på hela hösten.  Det känns som att (nästan) alla tvivel är borta och att jag tycker om att vara mig själv igen.  I fortsättningen tänker jag vara extra noga med att bara omges av positiv energi och ignorera allt annat.

Jajaja. The point is: jag är 19 nu (tekniskt sätt vuxen), men ändå är det inte jag som tar hand om mig själv.  Jag måste skärpa mig, för när jag är 20 ska jag vara redo att bo ensam!  Och då menar jag inte att jag ska göra det, men jag ska vara helt och hållet fri innuti och vara mogen nog att göra allt själv om jag behövde.  Måhända att jag har jämfört mig själv på tok för mycket med den perfekta tjejen i min klass utan att ta hänsyn till att hon är äldre än vad jag är och har bott ensam utomlands (= livserfarenhet av okända mått för min del).  Men jag tror att mitt största problem är att jag inte överhuvudtaget känt mig levande under hela hösten. Och inte heller har jag fattat att det har varit upp till mig helt och hållet, hela tiden.... Hela tiden. -.-

Ville hitta på en enkel och snabb frisyr som döljer luggen. Först provade jag att bara göra två miniflätor tvärs över huvudet och funderade över vad man kunde göra därnäst:

Sedan stoppade jag in luggen under flätorna. Blev ganska nöjd med resultatet men är fullständigt inkapabel till att ta en bra bild på det ikväll:

Sedan provade jag bara att ha mittbena med luggen bakom öronen (med hjälp av hårklämmor), men jag tyckte bättre om alternativet med flätor, som bara tog fem minuter längre tid:

Om man räknar med att jag nu kan det fonetiska transkriptionssystemet undrar jag hur många tecken jag har i huvudet sammanlagt...

Igår blev vi lite extra nostalgiska och pratade om hur det gick för alla som en gång legat sömnlösa i en våningssäng i Gamleby (för att tjejen därunder somnat med läckande hörlurar på).

Vi var så söta och snälla som nyblivna tonåringar. Och vi är fortfarande ganska söta som blivande 20-åringar. Igår diskuterade vi mest bakverk och letade efter nya formar till pajer och sockerkakor.

Men det är den inte och nuförtiden är man mest bara nedstämd. Det var roligare förr när man gav vika för sina impulser. Nu består livet av ständig upprepning. Men jag har en idé. Eller en önskan, snarare. Fast den tänker jag inte berätta om. Eller. Jag borde ju berätta för den som kan få min önskan att slå in, så klart.

Det spelar ingen roll.

Det är ganska mysigt att ha en kompis som kan spå en... ibland. När Louise spådde mig vid nyårsafton sade hon att jag skulle dö olycklig och att mitt liv skulle vara deprimerande. Den här gången skulle jag dock träffa mitt livs kärlek mycket snart och han skulle alltid vara lojal. Peppar peppar...