Nej nu är det nog dags att rycka upp sig bara en liten aning. Jag har insett att det inte är en bra idé att enbart kolla på sorgliga TV-program flera dagar i rad. Krim, psykdagböcker, docs och så lite mer psykisk ohälsa på det. Blod/svett/tårar. Nuförtiden har jag ovanligt svårt för att skriva längre sammanhållna texter. Alla tankar bara flyter samman. Ingenting är intressant längre när jag tänker skriva ned det. Jag fick en fin röd dagbok för ett tag sedan där alla sidor fortfarande är blanka. Den är för fin för att kladdas ned med oviktigheter och halvdana teckningnar. Väntar på en lång session av annorlunda händelser.

 

Jobbigt förresten att bli påmind om att man har ett eget ansvar för att leva sitt liv varje dag. Vill banka huvudet i väggen för att det känns som att jag inte kan göra något åt hur absolut ovärd tillvaron känns. Det finns stunder då man känner sig så obehagligt styrd och kontrollerad. Fast det jobbigaste är ändå de motstridiga idéerna om att man vill känna sig behövd och göra viktiga saker, samtidigt som man vet att man bara är en hjälplös obetydlig liten grej i universum. Fast man kan ju ändå inte bara ge upp allt och göra exakt som man själv vill. Vad vill man ens själv?

Dags att komma tillbaka kanske? Eh, skrivkramp, som fan. Ge mig nåt att skriva om!

Jag fattar verkligen inte hur folk klarar av att permanent bo ensamma, hur man kan tycka att det är skönt... Jag pratar inte om att klara av hushållssysslor och dylikt, men bara att ständigt vara ensam... Jag tror att jag ska dö av ensamhet bara efter ett dygn utan att ha pratat med någon alls. Det känns bara konstigt... Om man kommer på något roligt eller undrar något finns det ingen man kan säga det till (sorry, Lillis). Jag är verkligen den typen som alltid måste komma hem till någon, inte enbart komma hem. Koalamamman som bara måste ta hand om någon, typ :D 

Äntligen valde pappa att investera i en ny nål. Så nu snurrar återigen LP-skivor i detta hus.