...med några inslag av olycka eller är livet en enda lång olycka med några inslag av lycka?

Idag diskuterade vi bonheur på franskan. Jag och en tjej gjorde en lista på de tre saker i livet som gör oss absolut lyckligast. 1) Att bli kär, 2) Att skratta utan att man vet varför man skrattar. 3) Att ha en bra stund med de man tycker om. När jag tänker tillbaka på mitt liv, så är det helt glasklart att dessa tre saker är vad som gör mig absolut lyckligast. Voilà, motivationerna:
 
1) Kär blir man ju inte varje dag, men när det väl händer, blir man så härligt kittlig i magen och helt varm överallt och förväntansfull och lättad på samma gång.

2) Att skratta och inte riktigt veta varför är ett riktigt bra tecken på att man helt enkelt bara är nöjd med tillvaron, att man valt att släppa allt som gör en olycklig och bara känna att man absolut inte skulle vilja vara någon annanstans än där man är just nu.

3) Ingen i gruppen trodde att det var möjligt att vara lycklig utan att omges av folk man tycker om, så det är självklart att detta finns med på topp tre av saker som gör en lycklig. Människan är ju trots allt ett socialt djur (med vissa undantag: eremiter (nej Cecilia, de heter inte termiter och ja, eremiter är också människor xD).

När man funderar över vad som gör en lycklig, blir man plötsligt mycket lugnare och ser att man inte alls måste prestera så himla mycket för att uppnå det. Det gäller bara att hitta rätt entourage. 

Här några citat av min favoritfilosof, Alain:

 "Si le pessimisme est d'humeur, l'optimisme est de volonté"
- Är pessimismen av humöret, är optimismen av viljan.
(För även tanken till min lärares himla irriterade syn på pessimister, idag sade hon: "vem som helst kan vara pessimist, vilken idiot som helst kan sitta och peka ut vad som är dåligt och det tjänar absolut inte till någonting.")

"Il y a plus de volonté qu'on ne croit dans le bonheur"
 - Viljan spelar en större roll i att vara lycklig än vad man tror.

Souvenez-vous de ça !

Ibland kan det vara roligt att skriva ned vad man tycker om lite diverse saker, för när man läser det man själv skrivit kan man analysera sig själv på ett ganska roligt sätt. Självklart inte särskilt objektivt, men jag tror inte på total objektivitet. Till och med de mest sakliga av dokumentärer är på något sätt vinklade, även om det är till följd av en sådan enkel anledning att man ju måste sortera bort en del saker om man ska hålla sig till att göra en timmes lång program.

Jag har alltid varit väldigt ombytlig och snabbt kunnat byta åsikt från det ena till det andra. Det kan tyda på att jag är ganska fri i sinnet och det må även vara ett tecken på att jag mognar (förhoppningsvis!). Men med tiden blir jag faktiskt blir mindre villig till att kompromissa eller byta ståndpunkt. Det blir med andra ord allt svårare att övertyga mig med sina argument.

Emellertid har jag i princip alltid varit omöjlig att övertala om det gäller en tes jag provat mot pappa och han hållt med. Då känns det otryggt att gå ifrån denna övertygelse. Som en fransk författare sagt: "en människa har inte makten över sitt eget liv förrän fadern är död". Mmja, hursomhelst.. !

Jag har dessutom börjat ta mera avstånd till andra människor på det sätt att det inte känns på samma sätt inuti när jag känner medlidande för någon. Det är som att jag har lärt mig hur man förstår andra utan att nödvändigtvis låta sig påverkas av det. Jag blir inte längre lika upprörd av att vara osams med någon, av att se andra må dåligt osv., och jag slutar snabbt tänka på vad andra har sagt till mig. Jag ser det som att jag har lärt mig vad jag ska behöva ta ansvar över, och vad jag behöver kontrollera, och inte!

Jag har inte överhuvudtaget förändrats som person, men i och med att jag börjar bli vuxen har jag börjat se på världen annorlunda. Mer kunskap bidrar givetvis till en ny världssyn, och jag tror även jag har en lite annorlunda syn på mig själv i förhållande till omvärlden. En del värderingar förändras dock inte, och de flesta har nog i min ålder en så kallad "grundmoral", byggda på erfarenheter, uppfostran osv. Ofta kan jag inte vara mer säker på ett ställningstagande, men kan ändå inte riktigt förklara grunden till det. 

Jag inser ibland också att jag är som mest lycklig när jag vet exakt vem jag är och vad jag ska göra. Vissa stunder har man så klart för sig att man är på rätt väg och allt känns precis rätt. Kan ju för den sakens skull citera en feminist som skrev följande frågeställning i denna månads studenttidning: "kan man vara intelligent och kvinnlig på samma gång?". Inte ens efter jag läst hela reportaget kunde jag förstå vad hon menar att det finns för komplikationer med det... Notera att mitt bloggnamn faktiskt anspelar på detta, den heter "rosa och klok"! Jag tycker förresten att intelligens är en väldigt kvinnlig sak i sig, och i Japan är rosa poesins färg. Inte neonrosa, men den ljusare, mjuka tonen av rosa... Ni ser, tänkandet kan mycket väl klassas även som en kvinnosak!

Jag hoppas verkligen att jag får möjligheten att jobba som översättare, så jag kan uppfostra barn samtidigt (jag föreställer mig att man kan jobba i hemmet) och så småningom även skriva böcker. Många författare har själva översättandet som sitt "egentliga" yrke, vilket ger en mycket god förutsättning till att förbättra språket och tjäna pengar även om ingen vill köpa böckerna man skrivit själv :D 

Men om jag skulle skriva... vad skulle då vara min hjärtefråga? Vad skulle jag verkligen vilja förmedla, förespråka, förändra, förbättra? Jag tror att jag kommer veta det först när jag är... minst 40. Ni kan gärna hjälpa mig att hitta mina hjärtefrågor... be mig gärna att skriva om något ämne!

Bara för att jag lider av akut idétorka men har väldigt mycket lust att skriva nu tänker jag reda ut mina tankar kring ett så känsligt ämne som homosexualitet. Jag tycker det är beundransvärt att människor kan vara så starka att de inte bryr sig om vad andra tycker och inte låter någon hindra dem från att vara som de är. Det ska man aldrig någonsin göra heller. Jag kan knappt tänka mig hur mycket extra smärta det åsamkar en förvirrad tonåring att dessutom behöva skämmas för sin sexualitet. Man ska aldrig behöva kämpa för att försvara sådant man inte ens bestämt själv. Är man homosexuell, så är man, och ska inte behöva låtsas något annat heller.

Men... det som kanske skiljer mina åsikter lite från den normala accepterande heterosexuella personen är att jag är otroligt trött på att folk stämplar en som "en efterbliven homofob" om man säger att en homosexuell läggning faktiskt är avvikande och abnormal. Det är inte på något sätt ett försök att nedvärdera en hel människas existens, men bara en ren självklarhet att det endast finns en frisk sexuell läggning. Med det sagt menar jag förstås inte att man ska försöka "bota" en homosexuell, men man ska heller inte propagera för det och låtsas att det är "normalt". Nej, det är inte normalt, men det i sin tur betyder inte den homosexuella människan ska skämmas eller diskrimineras på något sätt, för ens sexuella läggning avgör inte hur underbar och fantastisk personen kan vara i övrigt. Man bör respektera och acceptera, men inte förvrida sanningen om naturens lagar heller.

Lika underligt är det när folk säger att man bör bota "homofober". Jag finner inget konstigt i att man tycker att homosexualitet är onaturligt, eftersom... det ju är det! Om man talar om vad som är friskt och vad som är sjukt, så är det friska att vara homofob. Men det betyder i sin tur inte heller att någon som nu har så kallad "homofobi" får trycka ned eller trakassera någon homosexuell. 

Det är därför det är viktigt att diskutera dessa frågor så man kan hitta rätt förhållningssätt till homosexualitet, och jag tycker ingen ska kunna säga att det enbart är de homosexuallas ensak, för då är det som att säga att de lever separerat från övriga samhället. Vad som är rätt och fel avgörs bara genom att få diskutera fritt. Ingenting får vara tabu. Jag håller fullkomligt med om att man får vara tillsammans med vem man vill, men ibland blir vi tvugna att ifrågasätta t.ex. gällande adoption. [Det är inte ett tillräckligt bra argument att säga att homosexuella vore bra föräldrar, ty det finns tusentals "bra föräldrar" som inte har en enda chans till att få adoptera för att de inte har tillräckligt bra lön eller på något annat sätt befinner sig i en situation som anses "olämplig" för barn.]


För den som blev jätte ledsen eller förvirrad av att läsa mitt inlägg vill jag sammanfatta följande: jag ville främst framföra att man inte är en dålig person om man anser att homosexualitet är abnormalt, och att det inte alls är samma sak som att kritisera en person som är homosexuell, som om en abnormal sexualitet skulle göra hela människan abnormal. Det är tyvärr så folk uppfattar det, och går till personangrepp mot en. Jag menar, vem som helst håller väl med om att ens sexualitet inte definierar hela människan? Sedan så försöker ju folk gärna romantisera det hela och säga att kärlek alltid är kärlek och ja... precis, kärlek och sexualitet är inte synonymer.

Jag sympatiserar förövrigt med detta inlägg skrivet av en tjej som faktiskt är bisexuell. Väldigt starkt att ha sådan självdistans och inte ta allt så j*vla personligt hela tiden. Här har vi någon som verkligen accepterar sig själv samtidigt som hon inte tappar verklighetsuppfattningen. Och om man läser kommentarerna på detta inlägg så undrar man ju hur det egentligen ligger till med läsförståelsen i Sverige... (Bildkälla)

Jag har precis återvänt hem från ett möte på ett café med en fransyska som numera är bosatt här på södern sedan en månad tillbaka. Det var så extremt roligt! I två timmar diskuterade vi enbart på franska om hur svenskar och fransmän är. Ja... hon gillar inte fransmän så mycket och tycker de har för mycket attityd och hela tiden måste hävda sig själva genom att såra andra. Hon gillar att svenskar är mer ödmjuka och försiktiga, men ogillar att vi till och med bland kompisar är betydligt mer kyliga mot varandra, och att vi är dåliga på att dela med oss av både det vi äger och det vi tänker. Jag kunde inte annat än hålla med! Hon gillar trots allt den mer "lugna" atmosfären här, och det enda hon saknar i Frankrike är hennes kompisar.

Jag hade tur, för egentligen så bor hon ju tillsammans med en svensk som kunde lärt henne allt... men hon märkte strax att det var något konstigt med dennes uttal... hon bor med en skåning! Här är hennes jätte långa historia om hur hon hittade mig...."De på jobbet undrade vem det egentligen är som lär mig svenska, och då sade jag att det är någon från södern, och då svarade de att jag borde söka någon från Stockholm som kan lära mig 'riktig svenska', så då sade jag det till min rumskompis och hon blev typ jätte arg och ville inte hjälpa mig, så då sade jag till en fransman jag känner som bor här att jag behöver lära mig svenska fast det tar för lång tid att få plats på SFI, så då sade han att det finns ett projekt på hans universitet som ordnar sånt, och då sökte jag det, och de sade att det enbart var för universitetsstudenter, och då sade jag att de borde acceptera mig ändå med tanke på att det finns betydligt många fler svenskar i projektet än det finns fransmän, och då hade de ingenting att försvara sig med, och nu är jag här!!". Alltså jag skrattade så mycket så jag dog där xD

Så, under en tid nu framöver kommer jag (på franska) att lära henne svenska helt från grunden. Entusiastisk!!!

Hur kommer det sig att jag alltid får lust att skriva ett blogginlägg när jag ska sätta mig ned för att göra min läxor? Grrr... jag vill klaga på att jag har blivit så pass lat nuförtiden att jag inte ens märker att tiden går när jag spenderar den till att göra mycket av ingenting... Och att jag inte ens märker att jag glider ifrån de sysslor jag ska göra innan jag ens börjat... Eeeh helt borta är jag med andra ord. Lever i min egen lilla bubbla.

Tänkte bara skriva om en liiiiten språklig sak jag stör mig på :

Hur kommer det sig att 90% av alla svenskar har problem med bokstaven "J" på engelska? Det uttalas inte som Y... Notera skillnaden mellan uttalet av "jail" och "Yale"... Det blir ganska komiskt om man säger "he went to Yale" fast man menar att han åkte i fängelse... Och James Bond heter inte Yames Bond, som Michael Jackson inte heter Michael Yackson. 

Anledningen till varför jag stör mig på det är att även de som är relativt duktiga på engelska ofta gör detta fel... Under förra terminens språkkurser förklarade läraren att en möjlig förklaring till att svenskar inte kan säga engelskans "J" är att vi inte har ett motsvarande ljud på svenska och därför bara uttalar bokstaven som den uttalas på vårt språk, men rimligare då är väl att man uttalar "J"-ljudet lite för mjukt... som ett "sh". För det är väl ingen som uttalar "joke" som "yoke"?

Någon som vet med sig att de har problem med det eller ändå har en rimlig förklaring till detta? :D