Ibland kan det vara roligt att skriva ned vad man tycker om lite diverse saker, för när man läser det man själv skrivit kan man analysera sig själv på ett ganska roligt sätt. Självklart inte särskilt objektivt, men jag tror inte på total objektivitet. Till och med de mest sakliga av dokumentärer är på något sätt vinklade, även om det är till följd av en sådan enkel anledning att man ju måste sortera bort en del saker om man ska hålla sig till att göra en timmes lång program.

Jag har alltid varit väldigt ombytlig och snabbt kunnat byta åsikt från det ena till det andra. Det kan tyda på att jag är ganska fri i sinnet och det må även vara ett tecken på att jag mognar (förhoppningsvis!). Men med tiden blir jag faktiskt blir mindre villig till att kompromissa eller byta ståndpunkt. Det blir med andra ord allt svårare att övertyga mig med sina argument.

Emellertid har jag i princip alltid varit omöjlig att övertala om det gäller en tes jag provat mot pappa och han hållt med. Då känns det otryggt att gå ifrån denna övertygelse. Som en fransk författare sagt: "en människa har inte makten över sitt eget liv förrän fadern är död". Mmja, hursomhelst.. !

Jag har dessutom börjat ta mera avstånd till andra människor på det sätt att det inte känns på samma sätt inuti när jag känner medlidande för någon. Det är som att jag har lärt mig hur man förstår andra utan att nödvändigtvis låta sig påverkas av det. Jag blir inte längre lika upprörd av att vara osams med någon, av att se andra må dåligt osv., och jag slutar snabbt tänka på vad andra har sagt till mig. Jag ser det som att jag har lärt mig vad jag ska behöva ta ansvar över, och vad jag behöver kontrollera, och inte!

Jag har inte överhuvudtaget förändrats som person, men i och med att jag börjar bli vuxen har jag börjat se på världen annorlunda. Mer kunskap bidrar givetvis till en ny världssyn, och jag tror även jag har en lite annorlunda syn på mig själv i förhållande till omvärlden. En del värderingar förändras dock inte, och de flesta har nog i min ålder en så kallad "grundmoral", byggda på erfarenheter, uppfostran osv. Ofta kan jag inte vara mer säker på ett ställningstagande, men kan ändå inte riktigt förklara grunden till det. 

Jag inser ibland också att jag är som mest lycklig när jag vet exakt vem jag är och vad jag ska göra. Vissa stunder har man så klart för sig att man är på rätt väg och allt känns precis rätt. Kan ju för den sakens skull citera en feminist som skrev följande frågeställning i denna månads studenttidning: "kan man vara intelligent och kvinnlig på samma gång?". Inte ens efter jag läst hela reportaget kunde jag förstå vad hon menar att det finns för komplikationer med det... Notera att mitt bloggnamn faktiskt anspelar på detta, den heter "rosa och klok"! Jag tycker förresten att intelligens är en väldigt kvinnlig sak i sig, och i Japan är rosa poesins färg. Inte neonrosa, men den ljusare, mjuka tonen av rosa... Ni ser, tänkandet kan mycket väl klassas även som en kvinnosak!

Jag hoppas verkligen att jag får möjligheten att jobba som översättare, så jag kan uppfostra barn samtidigt (jag föreställer mig att man kan jobba i hemmet) och så småningom även skriva böcker. Många författare har själva översättandet som sitt "egentliga" yrke, vilket ger en mycket god förutsättning till att förbättra språket och tjäna pengar även om ingen vill köpa böckerna man skrivit själv :D 

Men om jag skulle skriva... vad skulle då vara min hjärtefråga? Vad skulle jag verkligen vilja förmedla, förespråka, förändra, förbättra? Jag tror att jag kommer veta det först när jag är... minst 40. Ni kan gärna hjälpa mig att hitta mina hjärtefrågor... be mig gärna att skriva om något ämne!