Ibland önskar jag att jag valt att vara anonym på min blogg så jag kunde skriva precis vadsomhelst. Jag har av någon konstig anledning behov av att skriva på internet om jag ska skriva överhuvudtaget; i min egen dagbok är det inte lika kul. Kom att tänka på det nu när jag spenderat kvällen till att läsa franska bloggar och sett att nästan ingen fransyska laddar upp bilder på sig själv eller ens säger sitt riktiga förnamn. Och detta givetvis för att de skriver oerhört personliga texter. Inte några egentligen pinsamma eller konstiga saker, men mest bara om sina känslor, och om kärlek som gör ont.

Suck. Jag avskyr att behöva känna igen mig i allt de skriver och har lust att kommentera hur starkt mitt medlidande är för dem, haaaha. Det konstiga är ändå att jag inte blir orolig över att de verka genomlida samma saker oavsett om de som skriver är 15 eller 35. Alltid samma oro, samma smak av bittra tårar och samma ilska riktad mot alla och ingen alls. Nej, det är egentligen väldigt vackert att man bryr sig om någon så pass mycket att man för tillfället blir blind och inte ser hur oproportionerligt starkt man reagerar varje gång ens älskade säger eller gör något. Det är sant som fransmännen säger, man är alltid tonåring när man är kär.

Vad som däremot skrämde mig så pass mycket att jag nu inte kan somna  är kvinnan som skriver så oerhört vackra texter om hennes första kärlek, som var en brevvän från en annan stad i Frankrike, som hon inte ens kan sluta tänka på trots att hon gift sig med en annan man som hon verkligen älskar. Varför? Jo, för att de splittrades av samma anledning som jag och J: "omständigheter". Och femton år senare ångrar hon sig fortfarande... Ärligt talat tror jag det inte mest beror på att han var en väldigt underbar person (även om han säkert var det) men för att tiden de spenderade tillsammans var tillräckligt kort för att drömmen om hur förhållandet skulle bli fortfarande skulle finnas kvar. Och den där *** nyfikenheten................ "Tänk om vi fått vara lite längre tillsammans, då skulle..."

Att sluta träffas p.g.a. av att man i princip inte kan betyder inte att man slutar vara kär, så ni förstår att det är ganska... livsfarligt. Alla eventuella känslor (och främst den naiva drömmen om att leva med honom hade varit helt uteslutande fantastiskt) finns fortfarande kvar och ingenting är avslutat eller uppklarat. Man kan försöka trycka undan det men det vill bara inte försvinna! Jag litade alltid på att jag skulle vara logisk och inte trassla in mig i onödiga funderingar, men ibland saknar jag honom mer än vad jag någonsin gjort förr. Bara för att det inte fanns någon annan anledning till att det tog slut än att "det var lättast så".

Konsekvensen? Jag trasslar ändå alltid in mig i ändlösa tankar om honom när det minst passar sig. Som nu t.ex.... Jag skulle plugga men jag tar min penna och:

Har spenderat den största delen av dagen till att rita. Det andra porträttet får ni se senare i veckan. Under tiden får ni spana in detta porträtt av min första äkta kärlek.

Jag hittade till slut det där schampot jag letade efter..... på den lilla hälsokostbutiken några meter från mitt hem T.T. Jahapp, här han man sprungit runt halva stan och varit bombsäker på att de som finns alldeles just i närheten inte ska ha det man söker. Och så går man dit en dag och upptäcker att deras sortiment är typ som anpassat för en! :O  Jajajaja... nu har jag lärt mig en läxa igen, varför är den alltid "lyssna på pappa"? 

Dåså, nu är det snart mars och jag tänker försöka vara utan plattång ett tag igen. Det känns faktiskt bra att mjukstarta lite och samla på sig lite tips och trix innan man blir ett äkta naturfreak som bara har ekologiska grejer hemma :D Förra gången klarade jag mig faktiskt en månad utan schampo och plattång, så nu ska jag försöka en månad till! Heja heja!

Jag älskar att rita människor. Jag får alltid lust att rita när jag ser någon vacker person. Just nu har jag svårt för att välja vem som ska bli min nästa "modell" och letar ivrigt efter vackra bilder på vackra människor. Jag har faktiskt snöat in mig lite på graviditet och barn. Men jag vet även en person jag länge velat göra ett seriöst porträtt av men inte har en tillräckligt högupplöst bild på, som visar tydliga skuggor, konturer osv. Hmmm.....

Annars kan man ju pröva att rita av sig själv.

* Eller inte. Jag är inte mycket för rutiner men jag lovar att dessa masker är tusen gånger bättre än någon dyr kräm jag någonsin provat. Det härliga med naturliga ingredienser är också att man slipper vara rädd för allergiska reaktioner.

På de två första raderna ser ni två olika masker som får huden att se ren och glansig ut. Honung är känt för att göra huden lenare, medan citron, tomat och lime gör hudtonen jämnare och finare. Mjölet är bara där för att binda ihop allt och ge den konsistens som passar för ansiktsmasker, så att allt inte bara rinner.

På den sista raden ser ni receptet till en utmärkt ansiktsskrubb (1 msk olivolja + 1 msk socker). Det är mycket obehagligt och gör fruktansvärt ont att gnida denna blandning mot huden (det känns lite som att sockret rispar upp huden). Men resultatet är en så ung och len hud att till och med bebisar blir avundsjuka :D

Något jag verkligen måste göra i mitt liv är att åka på en båtresa genom hela Frankrike i ett svep! Tack vare floderna som rinner genom hela landet kan man faktiskt göra det! Åh... Tänk att puttra fram i en liten båt i sin egen takt, under imponerande broar, förbi färgglada hus och vackra kyrkor... Jag blir helt varm i hela kroppen bara av tanken! (Alla bilder är på staden Colmar).

Jag har alltid undrat varför jag får så himla ont i huvudet av att läsa typ två sidor i en bok när jag inte har några synfel vad jag vet om. Nu har jag skaffat läsglasögon och jag måste säga det att det aldrig varit så bekvämt att läsa och plugga som nu!

Jag älskar verkligen tekannor. Denna fick jag nyligen av min mamma och den är så harmonisk att titta på. Jag gillar texten i klassisk engelsk anda: "For the pure and simple living, a new start for every day". Det påminner mig lite om det favoritobjekt min fransklärare har: pince à sucre. Ni vet, sockertången? Det är väl ingen som använder sådant idag, men hon gillar symboliken för att göra en sak i taget med omsorg. Använder ni tekannor förresten?

Vår lärare gav oss sådana här chokladbitar som man ger varandra vid nyår i Frankrike. Likt kinesiska lyckokakor innehåller de små papper med budskap, men i dessa franska godbitar finns givetvis endast citat av franska poeter/författare... I min stod det:

"Svampar växer på fuktiga platser. Det är därför de är formade som paraplyer."

Gud vad roligt det var att göra redovisningen! Det gick så bra! Det är så kul när man ser att alla som lyssnar ser ärligt intresserade ut och förstår exakt vad man säger och instämmer.

Men med tanke på att jag inte direkt tar väldigt mycket plats under lektionerna tror jag ändå de flesta blev ganska chockade över min prestation, som nog fick mig framstå som ganska "självsäker". Jag måste säga det att jag själv blev förvånad över att jag inte alls var nervös, som jag normalt är när jag måste tala inför grupp. Ingen darrande röst, inget osäkert skratt, inget hjärta som dunkar i halsen eller darrande ben... Jag blir en annan person när jag pratar franska.

Mitt fransktalande jag är inte blygt, fast jag har fortfarande lika svårt för att räcka upp handen och för att vara frivilligt aktiv. Det spelar ingen roll hur säker jag egentligen är på något: jag börjar ändå tvivla när jag ska räcka upp handen... Vad göra? Testa. Lyckas/Misslyckas. Andas. Testa igen.

Jag varnar för att:
1: Mitt uttal blir sämre när jag måste prata "spontant" och inte läsa från ett papper.
2: Jag orkade inte texta eftersom jag kom på att jag måste gå upp tidigt imorgon för att göra en läxa jag ännu inte avslutat (nämen verkligen Gabbie?). Men det jag säger är i princip att det är svårt att jämföra djur och människors värde, och att vi egentligen inte ens tycker att djuren sinsemellan har lika värde till följd av att vi använder dem till olika saker (åtminstonde i Sverige så tycker nog de flesta att det är äckligt att äta hund medan gris och ko går helt okej, betyder inte då detta att vi värdesätter hundliv mycket högre än grisars, för vi lever med hundar som kompisar?). Och så säger jag att jag har väldigt svårt för att dra logiska slutsatser i detta ämne efter som jag vet en sak och känner en annan. Om ni fattar :) Jag älskar djur men är inte nära på att vara djurrättsaktivist. Självklart ska man inte utnyttja och misshandla djur men man ska även förstå vad som är naturligt och leva i harmoni med dem.
3: Jag är inte det minsta nöjd med videon men det känns ändå som jag vet vad jag ska säga utan manus! Och jag är mycket nöjd över att det är 4 minuter långt material även om jag pratar fort. Enjoy!
 

Jag brukar inte fotografera små barn som går förbi mitt fönster (jag lovar), men just den här gången kändes det lite som att titta på ett porträtt. Tyvärr hann jag inte fotografera just den kompositionen jag tyckte var så vacker: barnet var precis mellan de två stora svarta träden där det finns en bänk, och tog sig fram genom den vita snön med ett äpple i handen, som ni ser, iklädd en röd jacka och lila byxor. De färgstarka kläderna i kontrast mot den verkligt bistra vinterbakgrunden var som ni kunde förstå den primära anledningen till varför jag överhuvudtaget fastnade vid fönstret. Men även att jag tycker barnet ser lite för ungt ut för att gå omkring själv och... äta ett äpple.

Min vardag består just nu av tomma Frankrikekartor.
Först fyller jag dem med fakta, sedan fyller jag dem med egentliga minnen!

Ingredienser för att göra en Gabbie (1 portion):

♥ Havrekakor, sötpotatis, (finskt) rågbröd, <honung och citroner>.
♥ Oljor, kalla grönsaker, pastarullar, frysta bär i rött och blått.
♥ Söta djur som smakar gott, mjölk i för sött grönt te.
 
☺ "Hoppa i sängen", lyssna på musik från morgon till kväll
☺ Skriva nonsens i 1000 olika dagböcker.
☺ Viska hemligheter till Lillis som gör en [ GALLLIC SHRUG  ♂ ]

☼ Français (språket)
☼ Français (mannen)
☼ Français (tingen)

♫ "Mon histoire, c'est un rêve qui commence, dans les pages, d'un conte de mon enfance.
Les yeux fermés, mon prince enfin m'enlace. Et je prie pour que jamais son étreinte ne se defasse" 
♫ "J'avais rêvé d'un coeur si grand, que le mien, puisse y trouver place.
Mais mon premier prince charmant, fut l'assassin de mon enfance."
♫ "À quoi rêve une jeune fille, assise au bord du lit.
D'un fleuve aux cent couleurs, un tableau. Pourtant à l'interieur c'est un faux."

♀ Kjol som slutar vid mitten av låren och strumpbyxor i alla väder
(snälla sluta fråga om det inte är kallt).
♀ Kajal istället för ögonfransar, täckstift istället för sömn.
♀ Plattång istället för frivilligt lockig sedan 2000–föralltid.

Vad är typiskt du?   

På Alla Hjärtans dag ska jag hålla ett litet föredrag om djurens plats i samhället. Jag ska skriva det imorgon och på lördag tänkte jag visa en liten video på när jag övar på att hålla föredraget på franska givetvis (för att se att det är tillräckligt långt och att jag inte behöver manus!). Tills dess tänkte jag be er om lite tips på vad jag kan ha med i mitt föredrag (kanske era synpunkter?). Då riktar jag mig inte minst till mina vegetarian-vänner :D Vad är det viktigaste att säga när man pratar om människans förhållande till djur? Jag vet själv inte om jag egentligen ska ha någon riktig slutsats eller ett specifikt budskap, men jag tänkte snarast bara prata om lite allmäna reflektioner och tankar. Varken propagera för eller emot något :)

Det jag tänkte prata om är följande punkter:

* Djurens värde enligt filosofer vs. mina åsikter

* Människans olika förhållanden till olika djur
(i Sverige: okej att äta ko men äckligt att äta häst? pga. olika användningsområden)

* Vad djur har spelat för roll i mitt liv
(min känslomässiga relation till ett visst djur)

(ev.) * Vegetarianism kontra fransk matkultur

(ev.) * Pälsindustrin

Jag sitter här med en halvfärdig uppsats som ska lämnas in imorgon. Då och då reser jag mig upp och springer runt i lägenheten som en idiot och för att jag är lycklig över att pojken som jag tänker på, tänker på mig också ibland. Nej, det är ingen ny, det är samma man som lämnade mig olycklig på flygplatsen för sex månader sedan. Det är inte klokt att det gått ett halvår. När jag sedan sätter mig igen och tänker att jag ska börja plugga, kommer Lillis och jag får idén att prova om hon får plats att ligga i min farfars gigantiska cowboyhatt. Det gör hon. Nu har hon hoppat ur cowboyhatten som en magisk kanin och sitter tätt intill mina lår. Jag tänker att det här är sista gången jag lämnar en uppsats till sista kvällen, ifall någon som får ens hjärta slå lite extra fort skulle kontakta en vid ett lika olämpligt tillfälle igen.

En français: Je n'ai pas fait le devoir à rendre demain....... du temps en temps, je cours autour de la maison comme un imbécil. Et quand, enfin, je m'assis, ce n'est pas pour continuer avec les devoirs, mais pour tester si mon chat est assez petit pour s'asseoir dans le chapeau de cowboy qui appartient à mon grandpère. Et oui, ça marche :D 

Någon jag verkligen ville se ut som när jag var yngre var Donna Summer. Mina föräldrar hade flera av hennes vinyler och jag minns att jag sjungit många av hennes låtar med mamma som typ fyraåring :D Ikväll rotade pappa fram en DVD på en av hennes konserter och jag blev så tagen av hennes skönhet att jag var tvungen att sätta mig och rita henne. Nu vill jag verkligen måla läpparna rosa, ögonlocken lila, och skaffa jobb på något café... Vem var er första förebild?

♫ DONNA SUMMER - ON THE RADIO ♫
En français: J'ai voulu toujours ressembler à Donna Summer, dès que j'étais toute petite et mes parents ont joués ses chansons en vinyles ! Et maintenant, après avoir la dessinée en regardant son concert, je veux aussi travailler dans un café (le photo), maquillée comme elle :D