Ibland önskar jag att jag valt att vara anonym på min blogg så jag kunde skriva precis vadsomhelst. Jag har av någon konstig anledning behov av att skriva på internet om jag ska skriva överhuvudtaget; i min egen dagbok är det inte lika kul. Kom att tänka på det nu när jag spenderat kvällen till att läsa franska bloggar och sett att nästan ingen fransyska laddar upp bilder på sig själv eller ens säger sitt riktiga förnamn. Och detta givetvis för att de skriver oerhört personliga texter. Inte några egentligen pinsamma eller konstiga saker, men mest bara om sina känslor, och om kärlek som gör ont.

Suck. Jag avskyr att behöva känna igen mig i allt de skriver och har lust att kommentera hur starkt mitt medlidande är för dem, haaaha. Det konstiga är ändå att jag inte blir orolig över att de verka genomlida samma saker oavsett om de som skriver är 15 eller 35. Alltid samma oro, samma smak av bittra tårar och samma ilska riktad mot alla och ingen alls. Nej, det är egentligen väldigt vackert att man bryr sig om någon så pass mycket att man för tillfället blir blind och inte ser hur oproportionerligt starkt man reagerar varje gång ens älskade säger eller gör något. Det är sant som fransmännen säger, man är alltid tonåring när man är kär.

Vad som däremot skrämde mig så pass mycket att jag nu inte kan somna  är kvinnan som skriver så oerhört vackra texter om hennes första kärlek, som var en brevvän från en annan stad i Frankrike, som hon inte ens kan sluta tänka på trots att hon gift sig med en annan man som hon verkligen älskar. Varför? Jo, för att de splittrades av samma anledning som jag och J: "omständigheter". Och femton år senare ångrar hon sig fortfarande... Ärligt talat tror jag det inte mest beror på att han var en väldigt underbar person (även om han säkert var det) men för att tiden de spenderade tillsammans var tillräckligt kort för att drömmen om hur förhållandet skulle bli fortfarande skulle finnas kvar. Och den där *** nyfikenheten................ "Tänk om vi fått vara lite längre tillsammans, då skulle..."

Att sluta träffas p.g.a. av att man i princip inte kan betyder inte att man slutar vara kär, så ni förstår att det är ganska... livsfarligt. Alla eventuella känslor (och främst den naiva drömmen om att leva med honom hade varit helt uteslutande fantastiskt) finns fortfarande kvar och ingenting är avslutat eller uppklarat. Man kan försöka trycka undan det men det vill bara inte försvinna! Jag litade alltid på att jag skulle vara logisk och inte trassla in mig i onödiga funderingar, men ibland saknar jag honom mer än vad jag någonsin gjort förr. Bara för att det inte fanns någon annan anledning till att det tog slut än att "det var lättast så".

Konsekvensen? Jag trasslar ändå alltid in mig i ändlösa tankar om honom när det minst passar sig. Som nu t.ex.... Jag skulle plugga men jag tar min penna och:

Har spenderat den största delen av dagen till att rita. Det andra porträttet får ni se senare i veckan. Under tiden får ni spana in detta porträtt av min första äkta kärlek.