Under hösten har mina tankar tagit slut ungefär där de börjat eftersom så mycket har pågått i huvudet simultant.  Det känns som att jag "inte fått tänka klart" i någon av mina hundratals funderingar och som att jag fattat beslut alldeles för fort.  Eller inte gjort det alls, snarare.  Efter flera månader av förvirring har jag ändå kommit fram till att jag inte riktigt accepterar personen jag är idag eftersom jag inte var menad att vara på det här sättet helt enkelt.

Nu skriver jag verkligen abstrakt och kringgående bara för att inte göra texten alltför personlig, men det kanske kan bidra till att man lättare kan dra paralleller till sig själv?

Nåja, jag är ganska besviken på mig själv just nu.  Känner mig som en väldigt vag karaktär som inte tar ställning till någonting eller ens hjälper mig själv.  Det finns givetvis en trygghet i att förlita sig på att andra gör det åt en: man slipper ansvar... tror man!  Nu menar inte jag att jag önskar att jag pratade mer (att tiga är guld<3), men jag önskar att jag alltid kunde säga exakt vad jag tyckte när jag väl yttrade mig. Det gör jag ganska sällan (ens med nära vänner och släktingar!) och det kan ha flera anledningar, men främst dessa: att jag helst vill visa solidaritet med de som står mig nära genom att visa mig som likasinnad, att min pappa är väldigt bra på att skrika när man tycker annorlunda än vad han gör (=betingad rädsla för att säga emot) och även en slags rädsla för att en konflikt ska blossa upp även om det är liten risk till att det faktiskt gör det.

Men om jag märker att den jag talar med är väldigt ödmjuk är det inte på det sättet.  Men folk med sådan ödmjuk utstrålning är det så sällan att man träffar!  Jag har haft mycket lättare att prata med de som går i min nya klass än vad jag hade i min förra, och speciellt vissa tjejer (om inte t.o.m. alla?) är så underbart fina människor att man blir helt glad att man hamnade i just den klassen.  Men nu håller jag på att sväva ifrån ämnet litegrann. Min poäng var i alla fall att jag känner mig redo att starta på nytt igen.  Vet inte vad jag hållt på med egentligen sedan slutet av mellanstadiet. Något gick snett där helt enkelt. Men nu känner jag mig mer positiv än jag gjort på hela hösten.  Det känns som att (nästan) alla tvivel är borta och att jag tycker om att vara mig själv igen.  I fortsättningen tänker jag vara extra noga med att bara omges av positiv energi och ignorera allt annat.

Jajaja. The point is: jag är 19 nu (tekniskt sätt vuxen), men ändå är det inte jag som tar hand om mig själv.  Jag måste skärpa mig, för när jag är 20 ska jag vara redo att bo ensam!  Och då menar jag inte att jag ska göra det, men jag ska vara helt och hållet fri innuti och vara mogen nog att göra allt själv om jag behövde.  Måhända att jag har jämfört mig själv på tok för mycket med den perfekta tjejen i min klass utan att ta hänsyn till att hon är äldre än vad jag är och har bott ensam utomlands (= livserfarenhet av okända mått för min del).  Men jag tror att mitt största problem är att jag inte överhuvudtaget känt mig levande under hela hösten. Och inte heller har jag fattat att det har varit upp till mig helt och hållet, hela tiden.... Hela tiden. -.-