Jag tycker om stunderna då jag och pappa håller på att göra i ordning ingredienserna till en gryta. Han skär noggrant upp köttet i jämnstora tärningar och det tar ungefär lika lång tid för mig att skölja, skala, hacka, strimla, pressa och skära alla grönsakerna. Han berättar alltid sin senaste kloka reflektion om livet och jag tänker att det är tur att jag har en så bra pappa. Och han tycker att det är en tröst till livets stora tragedier att det i alla fall finns en person som förstår honom.

Vi använde köttbuljongen från Kung Markatta och pappa berättade om en vegetarian som klagat på att företaget använder kött i sina produkter trots att de ska vara ekologiska. För det första måste denna person missförstått det ekologiska konceptet. För det andra borde denna person se det avsnittet av Kobra som handlade om att kött finns i allt. Jag håller dock inte med det programledaren säger i slutet om att man inte bör försöka vara vegetarian för att man ändå kommer få i sig/komma i kontakt med kött. Man har ju ändå minskat konsumtionen och nått sitt mål då. Så han har fel. Men jag är säker på att en del blir skakade och upprörda. Jag håller heller inte med om att "något som har varit bör bestå". Finns inget som säger att något som alltid funnits måste fortsätta likadant. Rasism är ett bra exempel?

På tal om den lilla upprörda vegetarianen kom vi fram till att all energi man lägger på någon sorts aktivism är bortkastad om man glömt bort sin primära miljö. Om man inte bryr sig om och tar hand om de som står en allra närmast vinner man ändå inga moralpoäng. Det är när man tar ansvar för personerna i sin omedelbara omgivning som man tar ansvar för hela mänskligheten. Allting börjar där, inifrån. och de som omedelbart påverkas av vem du är.

Det ligger något heligt över familjebegreppet. Familjemedlemmar kan man inte skaffa nya på samma sätt som kompisar och man kan definitivt inte byta ut dem. Det finns ingen i hela världen jag respekterar så mycket som min pappa, vilket jag alltid har gjort. När jag var liten skrev jag en lapp till honom där det stod "du är världens bästa pappa för att du visar vad man ska göra och inte göra". Jag började tidigt med att nämna anledning till mina påståenden... Vems förtjänst kan det vara måntro? Jag lyssnar på honom för att han finns där för att vägleda mig. Det finns aldrig anledning för mig att argumentera emot annat än att utveckla vad som redan sagts. Sedan vet jag att jag har haft extremt mycket tur som fått just den pappa jag har. Han har aldrig varit den som är sträng med att man ska göra sina läxor eller städa sitt rum. Däremot blev jag inte behandlad som ett barn ens när jag faktiskt var det! Det var alltid tydligt vad som var konsekvensen av mitt eget beteende och vad som var mitt ansvar. Jag tror det är så jag har fått mina moraliska värderingar.

Även om vi har en tydligt rådande hierarki i vårt förhållande är jag definitivt bästa kompis med min pappa, vilket tillsammans med rådande omständigheter är den enda anledningen till varför vi blir osams ibland (man bråkar ju bara med sina bästisar). Det och hans förbaskade ärlighet och korta stubin. Utan den benhårda ärligheten som alltid funnits emellan oss (och som tyvärr alla som möter honom får smaka på) hade det viktigaste försvunnit. Man är riktigt nära någon när man kan inkludera personen i sin ensamhet och allting som händer en själv indirekt också händer den andra.

Det är ju så nära man vill vara sin livspartner, men skillnaden här är ju att man bara slumpmässigt får en pappa att leva med resten av livet utan tvivel eller möjligheten att byta till något annat. Därför kan man vara helhjärtad utan några som helst betänkligheter. Det är inte lika självklart vem man ska bo med sen. Vad i hela fridens namn är en bra anledning till att besluta sig för någon? Han måste vara väldigt specifik med varför han ska ha just mig och inte någon annan! Den här personen får ju någon så dedikerad som jag är, som kommer laga grytor med honom i resten av livet (notera att jag skrev med och inte för, vi ska alltid laga mat tillsammans). Jag tänker inte gå och bli social för att kunna hitta honom, det är för mycket självbedrägeri. Jag är inte en av de som tycker blyghet är en sjukdom; reserverade människor är de vackraste. Men det gör livet svårt i vissa lägen. Komplext är också vackert. Om jag bara är mitt bästa jag kommer han att hitta mig! Jag tycker om mig själv. Jag är ju min pappas dotter och min pappa är det bästa som finns i hela världen.