Man ska aldrig lyssna till sitt hjärta. Känslor kommer och går men de förnuftiga besluten vi gör kan alltid rättfärdigas! Jag säger inte att man ska leva som en tysk robot; kall och disciplinerad. Men det är mycket lättare att acceptera ett misstag om man kan förklara hur man tänkte istället för att bara säga "jag gick på min magkänsla". Då vill man bara slå sig själv i huvudet.

Jag har mått bra ikväll! Bättre än på många kvällar. Det är för att jag återigen börjat se mig själv som en enskild individ. Det jag gjort fel under tiden jag mått dåligt är att jag tagit på mig ansvaret för en annan människas liv, som man gör när man är kär och plötsligt blir en del av en helhet. Men helheten kommer alltid vara en: jag. Jag var ju född hel och jag är född alldeles ensam! Och det är inte som en pusselbit som ska pusslas ihop med någon annan. Jag är allt jag någonsin kommer ha och ännu viktigare: jag är allt jag behöver!

Frihet... där slog jag huvudet på spiken! Det är friheten jag saknat! För att kunna bli fri igen måste jag förstå att jag varken mentalt eller fysiskt är bunden till något och att jag bara har ansvar för mina egna handlingar. Men det betyder INTE att jag inte ska bry mig om någon annan! Absolut inte! Det är enkelt i vänskaplig kärlek men svårt i romantisk. Vänner har inget behov av att "äga" varandra, samtidigt som det är självklart att de finns i varandras liv med all sin medkänsla och välvillighet. Så man "delar" sitt liv med en älskad kompis utan att dela sig själv.

Men när man blir tillsammans med någon i en relation, då blir det plötsligt otydligt vad som är "du" och vad som är "jag". Man blir bara "vi" och eftersom man är född "en" förstår man inte vad man är överhuvudtaget. Man tolkar det som att man är en halva, helt enkelt. Då blir det svårt att klara sig ensam, med handikappat hjärta. Lyssna bara på begreppet "Bättre hälft": det skulle i sådana fall betyda att jag är "den bättre halvan" för den andra, men sämre för mig själv eftersom han ska vara MIN bättre halva. Aldrig i mitt liv, jag är bäst i min egen helhet! :D

Jag tror jag alltid kommer ha problem med att veta hur jag ska förhålla mig till någon i en relation. Det har nog att göra med min stolthet som återigen bråkar med min låga självkänsla. Jag blir förvirrad och känner större krav på mig själv att prestera om jag ska vara en del av någon annans liv. Förvirrad eftersom jag aldrig vet vad han tänker riktigt, är det bra nog eller är det bara fel? Jag vet inte. Jag vet bara vad jag själv tycker. Och jag ska bara handla därefter. Jag tror jag är rädd för att bli lämnad också, få en bekräftelse på att någon annan gör allt jag gör bättre än vad jag gör. Duuh jag är ju bäst! Det skadar aldrig att tänka så. Faktum är att det är det enda rätta sättet att tänka.

Idag har jag sminkat mig i spegeln för första gången på några dagar... Jag ville på något sätt säga "tack" till min spegelbild! Jag visste att min hjärna skulle rädda mig igen! Jag finner alltid lösningarna på mina egna problem! Jag hoppas jag nu kan lämna den period jag ville bli sjuk för att jag ville ha uppmärksamhet och att folk skulle ta hand om mig för att jag skulle slippa göra det själv. Jag får aldrig sluta lita på mig själv! Jag kan SJÄLV! Och jag älskar mig själv! :D Denna kärlek till mig själv är inte grundad på känslor ens! Jag tusen anledningar till att tycka att jag duger som människa. En anledning är att jag vill bli en bättre människa och lära mig förstå min omgivning. Man är bra om man förstår att man kan bli bättre, typ. Förstår ni? :D

...förresten, hur lever man överhuvudtaget i en relation?