Det är så fruktansvärt pinsamt att skriva om kärlek, det är verkligen det! Det måste vara för att det är de allra mest äkta känslor jag har inom mig just nu och därför blir jag blyg. Men jag vill ändå skriva om hur jag mår just nu och den där dagen då min alldeles tomma kropp var tung som bly. Tung... och tom? Hur går det ihop? Det är fullt möjligt, precis lika möjligt som att kärlek kan vara synonymt med olycka.

Jag vet med säkerhet att jag klarat mig genom alla svårigheter i livet för att jag alltid haft full kontroll över mina känslor och aldrig förlorat koncentrationen på vad som varit viktigt för stunden. Jag har behållt (och i vissa fall begravt) känslorna inom mig istället för att bli helt uppslukad av dem och låta dem begrava mig istället. Det är därför man blir helt utmattad den dag man plötsligt styrs av sin kropp. Det är som om någon berövat mig förmågan att tänka klart: det som jag alltid kunnat trots omständigheterna.

Just nu är allting annorlunda och jag känner inte igen mig själv alls. En ny, helt annan kvinna har kommit på besök och förhoppningsvis ger hon sig av innan hon förstört mig. Hon (vad ska vi kalla henne för?) har inget intresse för sin omgivning. Nej, hon har ju redan den enda hon vill ha så varför anstränga sig för att möta nya människor? Visserligen har jag alltid varit blyg men intresset har alltid funnits där. Till en viss mån. För vissa. Okej. Men denna kvinna är inte blyg eftersom hon bara bryr sig om vad den hon älskar tycker om henne. Jag har inte gått och blivit extrovert, men jag är närmare "normal" än förr. Till detta vill jag tillägga att inte mycket av det jag tänker eller skriver går ihop i praktiken, men det är det jag försöker förklara när jag säger att man är fast i sina egna tankar och föga medveten om hur verkligheten ser ut.

HON är så pass desillusionerad att ingenting är vackert eller roligt. Mat smakar bara sämre och sämre dag för dag. Hon orkar inte mycket och tappar fort motivationen till att göra något. Och till råga på allt är hon extremt avundsjuk och känner sig aldrig tillräckligt mycket behövd, något jag definitivt inte känner igen mig i och som bara är destruktivt.

Men hon är målmedveten, ack så målmedveten. Hon är har ju ett enormt behov av att bli bekräftad, vilket är ytterligare något som särskiljer mig från henne. Jag har alltid gått min egen väg och inte lagt ner stor kraft på att det jag gör ska uppskattas av andra. Det är klart att man blir glad av det, men nu blir jag direkt ledsen av att vara så pass långt borta från ett ideal (någons personliga ideal) som jag nu kan tänkas vara.

Jag ville berätta om dagen efter han lämnat mig, som var extremt olik den dagen då vi faktiskt skiljdes åt (alltså inte gjorde slut men ni fattar). Dagen han åkte hem var jag mig lik. Än om något gladare än vanligt. Lite mer lyster och livsglädje i ögonen. Ja, som jag alltid är fast gladare! Jag var fortfarande exalterad över att mina önskningar slagit in och att jag fick veta att han finns och att han finns för mig! Jag var kär för första gången och glad över att det kändes så som jag visste att det skulle kännas; att jag inte kunde veta det innan jag känt det (haha, men precis så är det!). Riktig kärlek kan man inte föreställa sig förrän den har kommit till en, men när den väl gör det, då vet man exakt vad kärlek är!

Men på något sätt märkte jag redan då att jag var annorlunda. För det första var jag rädd för att åka hem. Jag trodde att allt det fina som hade inträffat skulle vara över på riktigt i och med att jag igen skulle sova med Lillis och Minnipinni i min egen säng, i rummet som är mycket kallare än det hos mamma. För det andra var jag rädd för att vara ensam eller för att inte "vara på väg någonstans". Men jag längtade ändå till att känna att allt var som vanligt på något sätt, jag var trött och ville vila. Kluven och klyven.

Och sedan kom dagen därpå............ Då blev allt jobbigt. Det var då jag utan att ens behöva tänka orden förstod att jag nu gått in i en period då jag återigen skulle vara ensam. Det som nu var den stora skillnaden var att jag var kär! Att vara ensam och lycklig går alldeles utmärkt, då längtar man bara efter kärlek som något abstrakt och som gärna får förbli en perfekt vision ett tag till. Det är en dröm. Drömmar kan inte finnas annat än framför oss och det är därför det är en slags positiv längtan.

Men det är en ganska enkel ekvation att ensam PLUS kär är lika med olycklig. Det är allt annat än en dröm. Det är en verklighet man befinner sig i och ska stå ut med. Det är när man inte längre kan kontrollera sina känslor eftersom man nu lever innuti dem och inte längre kan se vad som är viktigt. Man fastnar i negativa tankar och är helt oförmögen till att tänka logiskt. Man blir självisk. Man blir avundsjuk. Man blir otillräcklig. Man blir inte sig själv. Och denna nya person man blir är någon som helt maniskt måste sätta upp mål att nå för att se att man fortfarande klarar av något och är värdig den personen man älskar.

Den dagen, då jag insåg allt detta, gick jag en normallång promenad för mig själv men det kändes så svårt och så ensamt. Ungefär som den första promenaden man tar efter att man varit väldigt sjuk och haft feber och ska försöka röra på sig för att bli frisk fortare. Det är faktiskt den enda gången jag känt att jag behövt sätta mig ned för att inte falla ihop. Jag var inte yr även om extremt trött. Jag hade en sådan där barnslig "jag vill inte"-känsla som hindrade mig från att gå. När jag satt där framför fontänen som lät lika vackert som den såg ut kom jag underfund med att jag gillade något med stunden som annars var nästintill outhärdlig. Jag lade märke till att jag inte brydde mig om människorna runt omkring mig, vilket jag alltid annars gör. Och jag lade märke till att jag inte fäste så stor betydelse vid livet. Det sistnämnda kan ha ödesdigra konsekvenser, men utnyttjar man känslan rätt kan det bli till en definitiv fördel.