Man kanske skulle gått på den där föreläsningen i studieteknik ändå...  Det vore ju hemskt omotiverande att misslyckas på sin allra första tentamen. Ganska nyligen hörde jag två unga studenter på ett café som diskuterade sina studieresultat. Den ena sade att hon hade fått underkänt på ett prov men att "hon inte var den typen som förbrår sig själv och bara kämpar vidare."

Mmmmm-nej, sådan är inte jag, såvida det inte var så att jag faktiskt inte överhuvudtaget försökte från första början (matematik...). Jag förväntar mig inte att jag ska lyckas sätta ett A på min första tenta eftersom jag ser suddigt redan innan pausen och har öppnat mina böcker två gånger på en vecka trots att jag inte förstår mer än att apor inte använder sig av konsonanter när de vrålar.

Men att behöva göra omprov... det är en förolämpning av den grad att det påverkar allt jag gör! Plötsligt känns det som man inte lyckas med någonting man gör. Det har jag kommit underfund med idag. Det är vad som motiverar mig. Jag pluggar för att undkomma skammen över att misslyckas (vilket risken för ökas ju längre tid jag ignorerar den växande högen av läxor).