Det jag just skrev kan trigga en till många olika saker. Antingen tänker man "ja, hon har rätt, nu när man faktiskt har haft den turen att unna sig allt det goda i livet borde man göra det utan att klaga" eller så tänker man som jag gör med gråten i halsen, att man måste sluta vara en sådan gris. Jag kom att tänka på det när pappa sade att han ville ha sällskap när han tittar på TV. Jag säger "ja om du ställer fram kakor kanske jag kommer" och hans svar blir "locka med mat, som man gör med Lillis?". Fan också!

Jag förebrår ingen med texten jag skriver, som med alla mina texter försöker jag bara reflektera kring hur jag själv vill leva mitt liv och vem jag är i skrivande stund. Som jag skrivit förr i någon uppsats så kan ju alla handlingar rättfärdigas av goda anledningar (även om säkert många hittar på anledningar på efterhand, haha bravo!). Nu märker jag att jag håller på att glida bort från ämnet och från början tänkte jag reflektera kring BMI-fenomenet som jag förevigt kommer hata. Enligt BMI-räknarna jag testat (var tvungen att testa flera för att se om det var någon skillnad) har jag BMI 19.3, vilket betyder att ifall jag går ner 2-3 kg ligger jag under gränsen för undervikt. Ingen som tittar på mig skulle säga "om hon gick ned lite skulle hon se underviktig ut". Det säger väl allt liksom? Inte ens spegeln är helt tillförlitlig då jag vet att många tenderar att se sig själv som för smala eller för tjocka trots att de inte är det i verkligheten (fatorexia heter det förstnämnda, åh vill verkligen träffa en sådan människa xD).

Jag förstår inte hur jag lyckats gå ner 8 kg sedan sista bilden i inlägget nedan, men jag är glad att jag heller inte ser ut som jag gjorde på den bilden då jag tydligen var alldeles för tjock. Nu när jag legat på 50-51 kg ett tag känns det som om det vore en cool grej mentalt att gå ner till 49 som jag inte vägt sedan våren 2010. Jag kommer inte banta (jag tycker ingen normalviktig person borde banta, bara ändra sina vanor om något, bantning för normalviktiga blir automatiskt jojobantning av mina erfarenheter), men en petite viktminskning vore ju resultatet av att vara hälsosam för sin egen skull. Och sedan så är det ju fritt för tolkning hur en hälsosam kost ser ut och det är ju mycket riktigt individuellt. Nyligen kom man ju fram till att mörk choklad var lika effektiv konditionsträning som att springa :D (skulle tro att de syftar till att kakao är bra för hjärtat helt enkelt, även om det låter lite för bra för att vara sant att man kan äta choklad istället för att springa och nå samma resultat, konditionsmässigt alltså, inte de ytliga effekterna av träning).

...VAD i hela fridens namn ville jag komma fram till? Jag hade tänkt avsluta texten med att referera till ett jätte bra program som handlade om att man i Sverige glömt bort att mat är kultur och inte bara något man stoppar i sig för god hälsa, men då försvinner ju min egentliga poäng bort som var tvärtom, att man BÖR äta för att kroppen ska bli glad och inte som belöningar och så som pappa sade (indirekt, då han refererade till Lillis).
Translation: It's really tragic that most people, like me, these days are complaining about their weight instead of feeling lucky that they have all their limbs intact and a healthy heart. It is natural however to focus on the negative instead of the positive since it's only the negative matters that need attention, otherwise we wouldn't evolve. Still I feel that I should be more healthy for my own sake and not reward myself with food like an animal. Since the last picture in the series below I have lost 8 kg (yeah I was really puffy before) and it would really be cool to drop 2 kg so I was under 49 again. That's the natural benefit of being healthy and not dieting, which never works for normal-weighing people.