Bonjour tristesse
Den 17-åriga flickan Cécile bor ensam med sin pappa, och får under en semesterresa reda på att han planerar att gifta om sig. Den blivande styvmamman, Anne, är givetvis "en elak intellektuell" (i själva verket bara väldigt torr och stel) och Cécile blir så avundsjuk på pappans nya kärlek att hon smider en plan på hur hon ska bli av med henne. Hon får den genialiska idéen att få pappan bli kär i en ex-flickvän, vilket han till slut blir och Anne blir så ledsen att hon sätter sig i en bil och råkar ut för en olycka och dör. Ja... slutet stavas dåligt samvete.

Svensk titel: Ett moln på min himmel (direktöversättning: Goddag, sorg)
Betyg: ☆☆☆ (3/5)
Noteringar: De parallella kärlekshistorierna i boken får en att fundera över när man ärligt kan säga att man verkligen älskar någon. Jag ogillar dock berättaren och huvudkaraktären av någon anledning, hon känns så naiv att man vill slå henne. Visserligen så ska hon ju föreställa en ganska vanlig (men något klokare), självisk tonåring men ändå... :D
Betyg: ☆☆☆ (3/5)
Noteringar: De parallella kärlekshistorierna i boken får en att fundera över när man ärligt kan säga att man verkligen älskar någon. Jag ogillar dock berättaren och huvudkaraktären av någon anledning, hon känns så naiv att man vill slå henne. Visserligen så ska hon ju föreställa en ganska vanlig (men något klokare), självisk tonåring men ändå... :D
~Jag pratar mycket om Anne och mig själv, men lite om pappa. Inte för att han är mindre viktig i den här historien, eller för att han är ointressant. Jag har aldrig älskat någon som jag älskar honom, och alla känslor som vaknade till liv inom mig under denna tid, som jag upplevde för honom, var de starkaste och djupaste av känslor, de som betyder mest för mig. Jag känner honom för väl för att gärna vilja prata om honom, och jag känner mig alldeles för nära honom. Hursomhelst är det honom jag mer än någon annan borde förklara så att hans beteende verkar acceptabelt. Han är inte en oduglig man, och inte heller en egoist. Men han är obotligt lättsinnad [...]~
~ [...] Hon grät. Det slog mig att jag gett mig på en levande varelse, och inte en "enhet". Hon måste ha varit en liten flicka, lite hemlighetsfull, sedan en tonåring, och tillslut en kvinna. Hon var fyrtio år gammal och ensam, och hon älskade en man med vilken hon hoppades på att leva med i tio år, kanske tjugo. Och jag.... detta ansikte, detta ansikte var mitt verk. Jag var skräckslagen, jag darrade i hela kroppen och stödde mig mot dörren.



Titeln på boken är inte direkt inbjudande! Tror jag skippar den då! ^^
Svar:
stickymints.blogg.se
Trackback