Salut ! Jag måste säga det att det känns OERHÖRT konstigt att plötsligt vistas i en franskspråkig miljö varje dag. Det känns nästan som att man börjat om gymnasiet fast i Frankrike. Som att man har gått och blivit fransk helt plötsligt xD Det konstigaste är ju liksom att jag faktiskt förstår allt som sägs trots att lärarna pratar hur fort som helst (typ 2 minuter per massivt textpackad PP-slide...) och att jag själv kan konstatera något xD. Givetvis känns det inte alls naturligt att höra sig själv yttra något på franska och man är fortfarande onödigt osäker och monitorerande (dvs. att man försöker rätta de grammatiska felen när man pratar istället för att fokusera på att få fram ett betydelsefullt yttrande, vilket är helt fel fokus när man försöker lära sig ett nytt språk kan jag lova).

Lärarna är väldigt franska fransmän. Den enda läraren jag riktigt gillar är fransyskan som tränar oss i muntlig kommunikation. Med henne diskuterar vi som sagt politik och kultur i två timmar, och det är inte lika jobbigt som förväntat eftersom hon är så uppmuntrande och trevlig. Fransyskan som undervisar i grammatik är så noggrann med att ingen ska slippa undan hennes stickkontroller, att hon använder sig av klasslistan för att systematiskt be var och en att svara på hennes frågor eller redogöra för vad man svarat på fråga 10 på sida 12 i övningshäftet. Mhm, jag säger det: LÄSKIGT! Den som skrämmer mig mest är den gamle Frankrikeälskande fransmannen som undervisar i fransk realia (jag ville få in F-ordet så många gånger som möjligt där :D). Han är så läskig att han under vårt första lektionstillfälle testar oss i både kartkunskap och fransk historia. Han är så läskig att om man svarar fel på hans frågor eller inte vet så skrattar han eller blir jätte arg för att man har så dålig koll på Frankrike som är bäst i välrden ;). Fast han varnar för att han blir ännu mer arg om han ser "onödiga" stavfel eller hör att vi uttalar fel under de presentationer vi så småningom ska göra. Ni skulle ha sett hur irriterad han såg ut när han tog av sig glasögonen, suckade och sade(på franska)  "jag blir så irriterad... jag blir så irriterad". Jag hoppas han inte lade märke till att jag höll på avlida av skratt inombords. Ja, jag höll definitivt låg profil under den lektionen och tackar gud för att han i alla fall verkar vara den enda av lärarna som inte ställer frågorna till specifika personer, utan kör med handuppräckning. Fast helt ärligt föredrar jag att man ställer direkta frågor till någon, för jag brukar inte ha fel då, och om läraren vill att man själv räcker upp handen brukar jag förbli tyst även om jag kan. Ni vet :D Vad föredrar ni?

(Och sedan har vi även litteraturkunskap men den läraren är svensk och helt normal :D).