Åh, idag är jag stolt! Vi hade nämligen vår första riktiga gruppdiskussion om texter vi skrivit själva, och det gick så bra! Vi är två flickor (egentligen tre, men en fick nog lite ångest och dök inte upp) och en pojke i gruppen, och alla hade skrivit så intressanta och bra texter att man blev helt glad i hjärtat. Har ni också varit med om det: när man läser något som är så välformulerat och felfritt att man blir alldeles tagen av textens utformning (nästan helt fristående från det faktiska innehållet)? Nu tänker jag mest på exemplet vi fick innan vi skulle skriva våra egna texter, som handlade om undermedvetna budskap i språket och absolut inte gick att finna några fel med.

Hursomhelst, det som jag är stolt över är att läraren sade att det märktes att i synnerhet vår lilla grupp bestod av folk som var väldigt duktiga på att skriva texter som flyter bra, och att vi tycks vara vana vid att skriva. Han är ursprungligen journalist till yrket men håller nu i skrivarkurser för studenter som vill lära sig skriva "akademiska" som det så fint kallas. Det känns hur peppande som helst att få en sådan komplimang av någon som själv är för himla bra.

Efter att läraren gått frågade en tjej i gruppen om vi läst de andras texter. "Nej, är de bra?" svarade vi och förväntade oss att få ett sådant  där automatiskt svar som "ja... ganska". Men hon svarar skarpt "Nej, våra texter var mycket bättre, det är nog därför vi blev klara med diskussionen så snabbt." Jag var givetvis tvungen att kika på texterna sedan och såg att det var någon i den andra halvklassen som laddat upp en bautastor fil...

Ja, det är hon, den läskigt perfekta tjejen som fick A på tentan alla andra fick göra om. Hennes arbete var givetvis fyra gånger så omfattande som minimikravet angav. Hon har inte ens dubbelt radavstånd! Det kan hon inte ha skrivit på en kväll, som alla i vår grupp gjorde. Att man orkar.

Det är klart hon orkar. Hon som alltid finns på plats i biblioteket tidig morgon med sin tidskrävande frisyr lika noggrant gjord varenda dag. Hon som alltid klär sig i helt unika vintageklänningar som man aldrig ser mer än en gång. Ändå är var och en av dem gjorda av så vackert och kvalitativt tyg att hon skulle kunna bära samma klänning varje dag. Och knapparna! Jag tror hon har de vackraste knappar jag någonsin sett! Men det man minns ännu tydligare än godisknapparna och bomullskjolarna, är de trådsmala benen. De som ger henne ett perfekt fragilt utseende. Kvinnligt skör. Ja, det är nog också de smalaste benen jag sett, och dessutom är hon lång därtill. Men hon är den enda i klassen jag aldrig sett äta något. Istället tömmer hon alltid en hel flaska vatten under lunchrasten.

Jag skulle kunna mala på i evigheter om denna jämnåriga flicka som blivit den första förebild jag någonsin haft i min omgivning. Men då tiden rinner iväg hoppar jag direkt till vad som var ment att bli poängen med detta inlägg. Perfekt är läskigt. Detta var vad jag konstaterade till Johanna då vi bland annat diskuterade utformningen av en bok vi ska skriva, som handlar om dagens perfekta kvinna. Men då måste vi först redogöra för innebörden av ordet perfekt. Och som ni vet, så existerar ju inte perfektion, och det är därför jag finner det så oerhört skrämmande. Perfektion är ett mål som aldrig kan nås, eftersom vi själva sätter ribban och den alltid verkar ligga för högt. Men utan denna för höga ribba kan vi inte utvecklas heller... Och vad är egentligen en perfekt kvinna? Enligt listan som jag och Jojjo åstadkommit kan ni ju tänka er en mix av feminina stereotyper, positiva adjektiv och mer moderna krav som att man ska vara bildad och kulturellt engagerad. Ja, Hon kan bocka av alla punkter på denna lista, hon i bomullskjol och godisknapp och fiskbensfläta...

Min fråga är ännu; varifrån kommer denna disciplin ifrån? Kommer den inifrån eller har man någon som ställer krav på en (föräldrar)? Kan man förvandlas från att ha varit slarvig till att bli en sådan som strikt följer rutiner bara av ren viljekraft? Kan man vilja det så mycket, eller måste man skaffa en kontrollant? Vad är det som driver en till att leva på det sätt som anses vara "perfekt" av de flesta i omgivningen? Vem vill man tillfredsställa, egentligen?